Den första veckan satt jag snällt och lydigt på stolen. Sen spårade allting ur...
... och här sitter jag nu. Elefantpyjamasen kan inte rädda mig. Dialoger, berättarperspektiv, tempus. Det kliar i huvudet. Inte ens "Kopfkreulern", som står inom räckhåll på skrivbordet, lindrar. Det är ett hårt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar