Musjul!

Det är nog kärlek när man blir glad av gnissel i mushjulet när man försöker sova. Kanske är det Klas som tar sig en kvällspromenad. Kanske är det Klättermus. Julens helga nätter har antagligen satt sina milda kärleksspår i sanden.

Lite fint. Också.

Efter den senaste tidens inlägg känner jag starkt; det är dags att lätta upp stämningen lite. Jag gör det med en småtrevlig film. Livet är ju som bekant aldeles för långt för att inte ha det gott, också...

Betong

Ingen vacker syn!

Nagellack

Idag fick jag iallafall kommentaren att jag hade en FANTASTISK färg på mitt nagellack. Det är ju iallafall en början, efter några veckors aggressiv utfrysning.

Det börjar lackas mot jul... Kanske kan det ske en utvecklas från nagellack till ögonkontak innan juldagsmorgon glimmar? Vem vet? Varken jag eller du. Vi får hoppas på det bästa.

Frontier

Veckans dikt


Innan:

Det var ingen kulturkollission, det var
kärlekens vräkande vrede, faktiskt.
Den ropade högt; högrop och hårdrop. Se upp!
till oss alla.
Det vara bara jag som glömde;
vänstertrafiken.

Och ja;

min svettiga säng luktar köttsår
och hårsmån.
En skev sekund, en stund av svaghet
och jag undrar; Vart tog plåstermamman vägen?
Kan någon hjälpa mig?
Snälla: Ropa
efter henne!

Nej.

Vid mitt famlande, mitt svamlande finns bara
blankansikten.
Vita falsktänder och svartögon, mellan
de färgade lyktorna.
Hon är död, ju.
Det glömde jag
visst. Det med.

---

Ja!

Jag skall sluta leta bland de döda. Jag skall
lägga bort min ruttna spade, det har jag lovat.
Det skall jag också göra.
Inga fler demoner ur min mun,
inga femte led!
Inga fler släptåg, släktdrag, fältslag!
Inga andetag, famntag, klapp eller flykt.
Sluta nu!

Efteråt:

Jag har nästan fått tillbaka känseln i låren,
beröringsförnimmelser.
Och se! Jag hittar minnet av dina fingrar, dess lukt.
Så starka och sköra, så långa! De når
ända in!
Men du rörde mig aldrig. Vi höll
våra händer i varandra, länge.

När jag rör mig vet jag; du skulle ha det bra,
hos mig. Jag skriver, och ber dig komma.
Kom! säger jag. Du berättar att du fortfarande
är ledsen.

Och:

Jag kan ta det! Du kan vända dig om,
och om igen. Säga; oj, jag tänkte inte, på det.
Jag kan ta dina kräksjukor och kräldjur.
Din koppelhundar och slickningar
vid min sängkant. Du är värd det.
Sådan är min tro.

Det som skrämmer mig är inte du,
dina fall. Dina förnedringar och farligheter;
jag kan ta i dem, och hålla.
Det jag är rädd för
är att jag klarar mig, själv. Det är det
som håller mig vaken.

Gammelrosametalliclack!

Hur lycklig blir man inte när man köper ut en rullstol och upptäcker att den helt och hållet matchar det nya nagellacket man kostat på sig i Bangkok! Vackert!

Rootmää, Rottfai?

I morgon börjar äventyret att ta sig hem. Jag har ingen biljett, men ett gott humör och ett starkt behov. Någon gång under morgondagen vill jag komma fram till Prachuab. Det finnes buss: Rottmää, och tåg: Rottfai. Jag vill egentligen inte till Surathani. Dit måste jag om jag inte får plats på Bangkokbussen klockan sju. Människor sprängs i luften i Surathani. Att spränga människor i luften är en dålig sak. Försäkringsbolag vill inte att man åker dit. Om man åker dit får man skylla sig själv, tycker försäkringsbolagen. Jag tycker att försäkringsbolagen är dumma. Det tycker inte de. Tänk, vad olika syn man kan ha på saker.

Tiden med syster börjar ta slut. Hon sitter på balkongen nu och pratar med sin familj. Jag skall packa, men jag packar inte som ni märker.

Glada nyheten är att syster återkommer till detta hotell den 1:a januari 2010. En nästan lika glad nyhet är att även Pontus och Maria kommer vara här då. Det finns bra människor på alla arbetsplatser. Även på Tui fly. Fy mig! när jag tänkt att de kanske var svåra att hitta just där... Fy mig!

Idag spenderade jag tid med en schweizisk jurist som arbetade på en firma i Kina. Vi talade om kulturkrockar. Han var vis. Han berättade; när han kom till Kina försökte han smälta in och inte visa sina känslor. Det gick sisådär halvbra. Sedan ändrade han sig och sa vad han tyckte och tänkte, visade sina känsor. Då fick han respekt. Han brukade säga: I´m not chinese... I show my feelings... Intressant att jag upplever en sådan basal och sanningsenlig approach som genial! Det behöver kanske inte vara så svårt, egentligen. Hans roll var att utveckla kinesiska jusristers förmåga till kritiskt tänkande och förmåga att se alternativa lösningar. Det var en inte så enkel upgift, tyckte han. Jag förstår honom.

Nu skall jag nog packa, iallafall.

Hej!

Syster

Om mindre än ett halvt dygn kommer jag att få vara tillsammans med syster, Elisabeth. Det är nog den bästa medicinen. Jag längtar så jag knappt kan somna. Men nu måste jag. Snart skall jag vakna och gå ut till taxi, flyga upp i luften, landa och hitta hotellet Millenium Resort i Phuket. Då måste man sova. God natt!

Heder...

...ja, det är ett begrepp vi borde återerörva. Som här på Bangkok Christian Guesthouse.

Gå in i vår Fairtradebutik och ta vad du vill ha; kom till receptionen och betala sedan.
Vill du ha fika? Ta vad du vill; lägg pengarna i en liten box.
Vill du surfa på internet. Varsågod! här har du koden. Håll reda på tiden själv och betala när du checkar ut.

De litar på hedersprincipen, står det på en liten skylt vid tepåsarna. Jag tycker att det är vackert.

Det är skönt att komma hit efter några timmar i kvarteren utanför. Där frodnas förnedringsprincipen. ALLT går att köpa för pengar. Även förnedring, om man så vill...

Vi får hålla ihop oss och försöka, så gott vi kan! Vi måste lita på att det går!

Kletigare än så...

Det var visst inget klaver;
det var
en varböld.

Hjälp!
Hjälp mig!

Tack för hjälpen, Wiang!

Och såhär ser Wiang ut. Visst är hon fin!

...att hela världen skulle skattskrivas...

För ungefär ett år fick jag mitt födelsebevis i handen. Hurra! tänkte jag. Jag kan gå till den thailändska ambassaden på Floragatan och ordna med mitt medborgarskap. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte så. Jag ville våga, men så fegade jag ur. Tänkte: lika bra i morgon. Så höll jag på i ett halvår!


Det första hindret var att jag inte visste om jag skulle ställa mig i den thailändska eller svenska kön, väl kommen till ambassaden. Om jag ställde mig i den svenska och lämnade fram mina thailändska papper skulle ju det bli konstigt. Men om jag helt skinande vit och blek gick och ställde mig i den thailänska kön och de skulle säga nej! Vilken skam!!! Hoho, haha, liksom… "Trodde du att du var thai?!?!"


Hur blev det då? Jo. Jag valde det bästa av de två hemska alternativen, nämligen; jag ställde mig i den svenska kön. Om det blir fel blir det i alla fall fel åt rätt håll, tänkte jag. Och så blev det! Men du! Inte behöver du stå i den där kön! fick jag höra, och så blev jag hänvisad till VIP-bordet på sidan om disken. Viken dag! Vilken lycka! Jag var accepterad! Men sedan blev det lite stopp i maskineriet. ”Du måste till kontoret först, innan vi kan ordna pass.” ”Jaha, sa jag, vilket kontor?” ”Huvudkontoret.” ”Jaha, sa jag, vart ligger det?” Jag tyckte ju att jag liksom var på det mest huvudaktiga kontoret som fanns i Sveriga vad gäller thailändska saker. Thanon Nakhorn Sawan, hette gatan. Javisst ja, var jag frestad att säga, som för att verka riktigt thailändsk. Men det gjorde jag inte. När de såg min min gav de mig adressen på ett fint papper. Jag tackade och log och var gladast på länge.


Så: I fredags satte jag mig i en taxi och åkte till den Thailands centrala folkbokföring. Tillsammans med thailändska Wiang, och på darrande ben, snirklade jag mig fram i byråkratins korridorer. Det var läskigt! Jag log och försökte göra mig så liten som möjligt, för att inte framstå som så ofantligt annorlunda. Det hjälpe inte. Jag lyste med min vithet och storhet. Det är inte många faranger på folkbokföringen, om jag säger så. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte på mitt jobb i Sverige. Alla dessa gånger jag själv har varit den där personen som vet hur byråkratin fungerar och vilka formulär som skall skrivas under. Ju längre tiden gick desto mer förstod jag varför vi får våra kakor, deodoranter och vinflaskor! VI är helt enkelt ganska viktiga människor för dem som inte kan språket, för dem som inte vågar sig in i byråkratin. Jag har helt enkelt varit en ganska bra människa! Oj!


Thai people welcome you! Wiang vände sig mot mig och visade mig pappret med stämpeln och signaturen. Jag är medborgare nummer: 3-7799-00144-07-2. Thai people welcome you…
Vi satte oss en stund utanför mottagningen. Wiang ringde sin man. När jag hörde henne berätta om det som hänt förstod jag vad jag varit med om. Jag började gråta. Det är inte något man egentligen gör på en asiatisk myndighet, men det gick inte att stå emot. Att få bli välkomnad i ett land som rent genetiskt egentligen inte tillhör. Så jag säger bara en sak: Le mot en invandrare idag! Det betyder mycket!


Med glädje i kropp och själ.

Rakel Johanna LornérSilom Road, Saladäng soi saang, Bangkok Christian Guesthouse, Thailand.

Varmvatten

Jag hade glömt hur underbart det är att duscha i varmvatten. Fantastiskt! Jag duschar flera gånger om dagen. Tack till Bangkok Christian Guesthouse för detta!

Jag har också fått information om funktionshinder och kultur av en hjälpsam portier här på hotellet. Han har jobbat i USA som personlig assistent, så jag tror på hans förmåga att avgöra vad som är vad. Thaiculture wants to help, westernculture understand the handicap-person wants to do himself! Vi skrattade sedan. Så på pricken!

Sedan berättade han att det inte fanns i den thailändksa föreställningsvärlden att en lam kan jobba. Man tycker: låt den lame vila nu! Det verkar jobbigt att vara lam! Thai culture; no discrimination! Just want to relax. Like old people. Stay at home is good. I know everyone likes to work, since i worked in th US, but thaiculture... not in the head, yet... It´s good that you work with this. Mitt arbete går under genren; disability awareness! Känns helt ok.

Hej så länge!

Feber

Bangkok. Jag är i Bangkok igen. Skulle till folkbokföringen och skriva in mig, men jag är en slagen hund. Feber. Feber, hosta och snuva. Nöff!