Återkomst

Det är på sin plats att berätta att jag återkommit. För snart en vecka sedan landade jag på Landvetter. Min pappa stod och tog emot. Det var skönt. Jag kände mig välkomnad.

Men som skrönan om indianerna som flugit (att de inväntar sina själar) ligger jag kvar i sängen länge om mornarna och väntar på ett slags uppvaknande. Jag är dålig på att fånga dagar, men vissa tillfällen tar jag dock tag i. M och S från Stockholm kommer förhoppningsvis infinna sig på resturang i afton, och då skall jag fånga dem, vare sig de vill eller inte.

Silom

Mina sista dagar tillbringar jag i Bangkok, detta gytter av allt. Igår var jag på Siam Paragon, varuhuset som får NK att framstå som ett dockskåp. Den smutsiga 5 åringen som låg och sov vid trappan upp till BTS-Skytrain idag var antagligen drogad, eller så förträngde han bara sin verkligehet genom att sova. Ett ganska allmänmänskligt trick, kan jag tänka mig. En McDonaldskopp med mynt stod ovanför hans rufsiga huvud. Jag svalde och undrade hur många bussar och hur mycket mutor till maffian som skulle behövts för att ta med sig barnen någon annastans.

Jag återvänder till Coffee Society. Det är där jag sitter nu. Det känns som ett litet kryphål av värdighet i väggen. Inte för att det egentligen är så väldans värdigt här heller, men jag känner igen de som jobbar och det hänger kulörta lyktor, eller snarare adventsstjärnor, i taket. Idag blev ingen av personalen köpt framför ögonen på mig, inte än iallafall.

Utsikten mot Silom består av två telefonkiosker, kvällsmarknadsstånd med kalsonger och mobiltelefoner, en pelare för Skytrain, bussar, bilar, mopeder, tuck-tucks och kärror, turister, gubbar, tanter, en katt. Bland annat.

Hjälp! Nu spelas O Helga Natt! Det känns inte alls bra! Som tur är körs mixern för fullt. Jag hörde beställningen; Stlååbelli sheek. Den kommer säkerligen smaka gott.

Taxischaufförerna utanför Christian guesthouse hojtade glatt när jag kom. De undrade vart Anna tagit vägen. Alla har inte förmånen att driva runt som jag. Det sa jag inte. Så bra thailändska kan jag inte. Hon har åkt tillbaka till Sverige för flera veckor sedan. Sådana fraser kan jag. Om jag återvänder hit måste jag gå i skola. Jag är i taket av min kunskap nu. Den som bara kommer utan ansträngning. Som man kan fnissa och skoja med och beställa mat och husrum. Men det räcker inte hela vägen hem. Den språkliga frustationen är på topp. Man skulle kuna tro att det skulle få mig att skriva för fullt. Ja, det var ju till och med min plan; att det talade språkets knapphet skulle driva fram skrivandet. Jag har lärt mig nu att jag har en mycket begränsad kunskap om hur jag fungerar.

Dock räckte mitt språk till för att det skulle bli riktigt fnissigt idag under min tvåtimmars massage. Han skulle följa med mig till Sverige, såklart. Absolut. Han vägde säkert hela 45 kilo och såg ut som 22 år. Hur mycket han än tog i så gjorde det inte ont. Och det var det som var det roliga. Ibland krävs det inte mycket mer för att det skall bli roligt. Den enkla thailändska humorn. Ont? nej... Puh, då tar jag knät och trycker till! Ont? Nej... Fniss, fniss. Och så hostade han och svettades. Ja. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Men det var länge sedan jag fnissade och det var verkligen värt dubbelt så mycket än vad det kostade. Ungefär som allt annat. Han hade paralella skärsårsärr på underarmen. Jag köpte en ask Strepsils för torrhostan och gick tillbaka till stället med den. Även sånt man inte vet kan göra ont.

Förlåtelse

Som ett led i min återaklimatiseringsprocess inför återvändandet till Sverige har jag då och då den senaste veckan gått in på en av våra större dagstidningars hemsidor (jag vill ju inte göra Reklam för någon såklart. Denna blogg kan ju nästan betäcknas som Public Service) för att se vad som rör sig i landet.

Måhända har jag, med hänvisning till min status som frånvarande och till ingen del drabbad, inte full befogenhet att uttala mig om liknande saker, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett visst medlidande när jag läser rubriken: SJ ber om ursäkt.

Det snöar; förlåt! Vi kommer inte fram; förlåt! Vi är inte Sveriges mamma: förlåt! Dessutom var det vi som sköt sheriffen...

Det är fint med förlåtelse. Jag har ännu inte helt klart för mig om det handlar om en känsla eller ett beslut. Sådant har jag funderat på den senaste tiden. Jag hoppas att SJ får ta emot den. Och så får vi hoppas på bättre jordbävningar nästa år. Oj! Förlåt! jag menade töväder.

Millennium

Men titta! där är ju Joshi, sa jag till syster där hon låg i sin solstol. Vi konstaterade att jag varit med för mycket när jag kan namnen på de olika kaptenerna. Sist vi sågs var i Venezuela. Jag är nu på Millennium resort igen. Syster är nere över helgen och jag tog min vanliga nattbuss och satt och väntade i receptionen när hon kom. Denna gången slapp jag vänta 20 timmar!

Om några minuter skall vi ut på gatorna igen och unna oss en två timmars massage. man har varit ganska mycket på massage när man börjar tycka att det nästan är en uppoffring att gå och lägga sig. Jag övertygar mig själv att det är nästan lika effektivt och bra för kroppen som ett jympapass. Om man räknar så så är jag nästan sportig numera. Jag drömmer om jympapass och promenader på saltskärsudde. Min kropp har raserat, men den skall byggas upp igen. Som Rom eller hur det nu var.

Syster har fått den fina uppgiften att ta med sig två härliga väskor för min räkning. Jag litar fullständigt på hennes förmåga att prata sig förbi överrvikt. Hon har tagit sig till Oslo med 100 kg bagage en gång i tiden, så det skal nog fungera.

I morgon åter till Prachuab och taket. Det är bara några veckor kvar. Jag längtar hem. Jag har en föreställning om att det kommer bli lysande att få frysa. Kanske kommer jag att tröttna på det också, men jag tror inte det. Hej!

Klipp i hjärtat

I kväll när jag skulle ner på stan och köpa grillad kyckling kom jag i stillsamt samspråk med min granne snickaren. (Jag vet inte vad han heter, och nu är det för sent att fråga. Vi har hälsat på varandra dagligen i flera månader!) Efter de vanliga fraserna om vart jag var på väg och huruvida vi redan hade ätit osv frågade han mig när jag skall åka och om jag kommer tillbaka. Jag vet inte sa jag, om jag kommer tillbaka. Jag längtar efter mina vänner och Sverige. Och då hände något. Han bankade på sin bröstkorg lite sakta och sa: en bit av hjärtat i Thailand, en bit av hjärtat i Sverige; det måste göra ont, som att någon klipper i hjärtat, och det spricker. Vart du än är så är en liten del av hjärtat på en annan plats. Jag tittade på honom och nickade. Jag ville gråta och luta mig honom, men det gjorde jag naturligvis inte. Men jag insåg hur mycket jag längtat efter förståelsen. Att det som känts som om ingen här kan förstå var helt uppenbart för honom. Ibland händer trösten där man minst anar det.

Anna

Nu har min vän Anna återvänt till Sverige. Jag ville följa med. Inte kunde jag ana hur viktigt det är att få vara med människor som förstår sig på ens konstigheter. Jag fick också se saker ur Annas ögon. Jag hade glömt hur charmigt det är att äta på gatan. Och hur skönt det är att åka runt på motorcykeln och ha vinden blåsande. Och det är skönt att bada! Jag har blivit alldeles brun. Thailändarna tycker att jag förstör mig. Det fick jag höra senast idag. Tack Anna för att du kom!

En tå mot ett liv

Slagsmålen i musburarna har fortsatt. Under min Bangkokvistelse fick även Helan en egen bur, då han kivats så förfärligt med Klas. Sedan kom barnen Lornér ned till Prachuab på semester och fick agera djurvårdare. Så en dag, när vi möttes på stranden, kom John fram och berättade att en av mössen dött, att musen blivit biten i ansiktet och sedan dött av skadorna. Det var blod runt om i buren. Vi gjorde kista med farmors allra finaste blåklocksservetter i en låda och lade sedan ner lådan i soptunnan. Sorg i huset. Vid närmare granskning visade det sig att Klas förlorat en tå. Så kan det gå. Bit av en tå och du får betala med ditt liv. Undra vad priset är för att trampa någon på tårna? Jag tror att jag har en ening, men jag vet inte säkert.

Borde inte min behåring vara min personliga angelägenhet?

Jag vill klippa mig! Nu!

När jag gick till frissören häromdagen, för att klippa mig, så förstod hon inte. Det var ju redan så kort! Så jag fick gå därifrån med ogjort ärende. Sedan frågade jag om råd från en lärare på skolan; om det fanns någon frissersalong som var lite mer modern, som kunde klippa korta frisyrer. VARFÖR? blev svaret. Hon tyckte inte heller att jag skulle klippa mig. Och så sa hon det klassiska; här i Thailand... och så vidare... Tjejer har långt hår... Som om jag vore blind! Väldigt många kvinnor har hår till midjan, men inte alla! En del springer runt med hur snofsiga frisyrer som helst. Jag vill också! Jag får nog vänta tills jag kommer till Bangkok, svarade jag. Det var liksom inte så mycket mer att säga. Jo, det var nog lika bäst, sa hon och rynkade lite på näsan.

En sak har jag lovat mig själv. Det är att inte säga; vi svenskar, i Sverige bla, bla bla... Särskilt inte när jag egentligen bara ger uttryck för en personlig åsikt. Det är mycket irriterande för motparten. Jag skall iallafall försöka låta bli.

Om konsten att njuta.

Jag är en vän av vardag. Jag är uppenbarligen inte en vän av ostrukturerad vardag. Jag visste det! Har alltid varit rädd för mig själv. Att jag inte skall kunna organisera mig.

Jag inser nu att tiden här är begränsad, vilket innebär att jag får panik. Samtidigt som jag längtar hem. Jag är trött på dammet och värmen. Trött på att saker går så långsamt. Trött på att bli arg på att saker går långsamt. Trött på att jag inte bara kan skratta åt alltihop och bara njuta av det långsamma tempot.

Jag försöker njuta så gott jag kan, men det är ingen som talar om för mig när jag skall jobba och när jag är ledig. Som nu. Jag sitter på ett internetcafé och gör läxor, skriver respons till mina klasskamrater. Det är lördagkväll och klockan är snart nio. Jag borde göra något roligt. Dumma mig!

I förrgår lyckades jag övertala mig själv att njuta. Jag pausade på hemvägen från bygget och, istället för att kasta mig över gardinupplägg, disk och tvätt så satte jag mig på en resturang vid havet och beställde in ångkokta krabbor. Tre stycken! De var goda. Varför äter jag inte krabba oftare? Det är sånt som gör mig frustrerad. Och så blir jag trött på att jag blir frustrerad över sånt här. Skärpning! Ja, ni fattar...

IKEA

Vi fick oss ett gott skratt på bygget när jag diskade mina nyinköpta tallrikar och det visade sig vara design of Sweden. Och jag som krypit runt på mina bara knän och letat och letat efter något som inte är av plast. Såklart är det IKEA. Såklart blev jag lite rädd. Vart någonstans i världen kan man skydda sig? Inte ens i denna lilla håla...

Möss och människor

Klas har fått flytta in hos stormössen, i storburen. Han klarar det nu, så stor och kaxig han har blivit. Jag kallar honom för han, även om även Klas är en hona. Om Klas hade varit en hane hade det blivit heltokigt i musburen.

Det som föranlett förflyttningen är att Klättermus behöver få lite lugn, lite egen tid. Lite ro behöver hon, för att kunna äta upp sig. Hon är så liten. Växer inte som hon bör. Det är bara hennes päls som växer. Hon ser ut som ett yrtroll. Jag blir orolig. Nu, när hon är själv i lillburen, måste jag leka lite mer med henne. Möss vill ha sällskap. Men inte sällskap som äter upp all maten!

Hennes mage kändes så spröd, när hon tryckte sig mellan mina fingrar. Jag vet inte varför, men möss gillar att trycka sig igenom små, små springor. Jag tänkte; det skulle vara lite bra, med små burar, även för oss. Jag skulle själv kunna tänka mig en liten bur. Med springhjul och matskål. Då skulle inte de stora komma åt mig. Och jag skulle inte behöva vara rädd för att springa bort mig, vid något tillfälle av yrsel och blindhet.

Fast så kommer jag på; det finns ju faktiskt människor som hamnar i burar. För att skyddas från sig själva, eller för att skydda andra. Jag hade helt glömt! Så jag ändrar mig. Jag vill nog inte ha någon bur. Men jag önskar att vi skall kunna leka med varandra. Allihop. Och inte äta upp varandras mat!

Att tillgängliggöra ett badrum tar mer tid än att angöra en brygga.

Förutom skrivarstudier och musskötsel är jag ju även arbetsledare på ett renoveringsprojekt. Som om inte livet i denna hetta vore svårt nog ändå! För några dagar sedan såg det ut såhär:

Två veckor, max tre, skulle arbetet ta. Då skulle allt vara klart. Hej och hå! Nu är det flera veckor senare. Två extra arbetare har tillkallats. Idag satt de i badrummet och talade stamspråk. Jag fattade ingenting! Men jag sjöng med i radiosångerna så gott jag kunde, och då skrattade de.

Till höger, långt bort i bilden om ni tittar riktigt noga, ser ni den snygga blå strandrullstolen. Den man kan söla ner och skölja av efteråt. Bakom rullstolen finns numera även en ramp med en underbar lutning. Ett äventyr för den som vill ha lite spänning under semestern. Pappa och jag provkörde varandra häromdagen, upp och ner. Oj! sa pappa.

Cementen och kaklet ni ser på bilden har hackats ned för hand. Kanske inte så konstigt att tiden runnit iväg. Nästa gång skall jag köpa redskap som är lite mer humana. Men jag visste ju inte. Nu vet jag.

På thailändska heter arbete; ngan. Att arbeta är; tham ngan. Fritt översatt blir det; göra arbete. Att göra något snyggt, eller pimp som det kallas på amerikanska, heter täng. Här håller jag på att täng rottingmöblerna. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag köper dyr oljebets. Att gifta sig heter täng gnan. Helt enkelt att pimpa arbetet. Lite fint, ändå. Att fatta vad det egentligen handlar om. Att göra arbetet lite snyggare.

Julgran och julgrann!

Melli times?

Just nu befinnner jag mig i en hotellobby i Phuket och väntar på syster. Hennes flyg är försenat med flera timmar. Ingen vet hur många. Och min mobiltelefon glömde jag visst i Prachuab. Och jag som lovat att ringa och säga att jag kommit fram. Att jag är hel och ren. Tokigt.

Juletider, och allt som följer i dess spår, är över. Jag har varit dålig på många sätt. Jag har bland annat matförgiftat mig själv med hjälp av lek med Klas och Klättermus. Det är dåligt. Jag har också varit arg, stressad och ledsen. Sånt är otrevligt, både för mig och min omgivning. Därför skall jag sova nu, den här semesterhelgen, och sedan vakna upp som en ny och bättre människa. Det är något att se fram emot, för alla inblandade.

Man kan nog säga att förälskelsen är över. Jag börjar längta tillbaka till ett liv med lite färre möjligheter. Ett liv som visserligen kan kräva mycket av en, men där kraven är ganska enformiga och förutsägbara. Där jag vet vad mina kollegor skall säga, redaninnan de sagt det. Ett liv där man kan beställa granitgolv om man vill ha det. En liv där folk inte blir förolämpade av att man vill ha kvitto på att man lämnar ifrån sig flera tusen. En stad där jag vet vart vårdcentralen ligger. En liv där jag är ledig på onsdagar och tvättstugan liggar i källaren. Ett lite mindre läskigt liv skulle jag vilja ha. Vart vänder man sig då?

Renoveringen är i full rulle. Det blir mer och mer jobb, ju mer man gräver. Några stackare står och hackar loss kaklet för hand! Det yr och dammar. Folk svettas. Jag känner mig grym. Det är väl som mörkast före gryningen. Jag tror att det kommer bli bra.

Varenda buss som kör upp på infarten framför lobbyn gör mig förväntansfull. Jag tror att flygvärdinnor skall kliva ur, och mitt ibland dem skall syster komma vandrande mot mig. Det kommer en buss ungfär var tionde minut. Hittils är det mest japaner som klivit ut. Då försöker jag intala mig själv att jag inte alls var särskilt förväntansfull. Det verkar inte som om man blir äldre inombords, det är nog mest bara huden som skrynklar sig.

Jag har kommit på en sak. Det är väldigt lätt att bli aggressiv när man hela tiden betraktas som annorlunda. Jag stod och grillade på en julfest. Jag ville hjälpa till. Men de betedde sig konstigt. Korvarna alltså. Tills någon sa att det var plast på dem. Oj! sa jag, det visste jag inte. Det är inte plast på gillkorvarna i Sverige, sa jag, som för att ursäkta att jag förstört ett jättepaket med korv. Äter ni plast i Sverige? frågade kvinnan på andra sidan grillen då. Hm… Jovisst äter vi plast! Som tur var kom Camilla Bagler just då och frågade om jag ville ha hjälp. Ja, sa jag, snälla stå kvar! Stå hos mig och prata med mig, så jag inte känner mig som ett ufo. Och så vaknade ilskan, igen. Camilla stod kvar och var ett stöd och så kunde vi skratta lite åt vårt plastätande släkte. Men; hur många idiotiska frågor har jag själv ställt till invandrade individer i Sverige? All min sympati åt skrikande människor som tappar fattningen. Jag skall le och älska så mycket jag bara kan, när jag kommer tillbaka till Sverige. Eller så skall vi helt enkelt hålla oss i våra egna burar. Det är svårt, det här. Vi kanske inte klarar av varandra. Det kanske inte går att få bort känslan av vi, och dom. Några månader här och jag har kommer på mig själv med att försvara mig, hela tiden, med att vi inte gör, tänker, beter oss på samma sätt som ni gör. Jag vill inte ha det så, men det är precis det som händer. Jag vill inte lära mig sådana saker. Jag vill fortsätta vara naiv och tro mig om mer än jag är.