Millennium

Men titta! där är ju Joshi, sa jag till syster där hon låg i sin solstol. Vi konstaterade att jag varit med för mycket när jag kan namnen på de olika kaptenerna. Sist vi sågs var i Venezuela. Jag är nu på Millennium resort igen. Syster är nere över helgen och jag tog min vanliga nattbuss och satt och väntade i receptionen när hon kom. Denna gången slapp jag vänta 20 timmar!

Om några minuter skall vi ut på gatorna igen och unna oss en två timmars massage. man har varit ganska mycket på massage när man börjar tycka att det nästan är en uppoffring att gå och lägga sig. Jag övertygar mig själv att det är nästan lika effektivt och bra för kroppen som ett jympapass. Om man räknar så så är jag nästan sportig numera. Jag drömmer om jympapass och promenader på saltskärsudde. Min kropp har raserat, men den skall byggas upp igen. Som Rom eller hur det nu var.

Syster har fått den fina uppgiften att ta med sig två härliga väskor för min räkning. Jag litar fullständigt på hennes förmåga att prata sig förbi överrvikt. Hon har tagit sig till Oslo med 100 kg bagage en gång i tiden, så det skal nog fungera.

I morgon åter till Prachuab och taket. Det är bara några veckor kvar. Jag längtar hem. Jag har en föreställning om att det kommer bli lysande att få frysa. Kanske kommer jag att tröttna på det också, men jag tror inte det. Hej!

Klipp i hjärtat

I kväll när jag skulle ner på stan och köpa grillad kyckling kom jag i stillsamt samspråk med min granne snickaren. (Jag vet inte vad han heter, och nu är det för sent att fråga. Vi har hälsat på varandra dagligen i flera månader!) Efter de vanliga fraserna om vart jag var på väg och huruvida vi redan hade ätit osv frågade han mig när jag skall åka och om jag kommer tillbaka. Jag vet inte sa jag, om jag kommer tillbaka. Jag längtar efter mina vänner och Sverige. Och då hände något. Han bankade på sin bröstkorg lite sakta och sa: en bit av hjärtat i Thailand, en bit av hjärtat i Sverige; det måste göra ont, som att någon klipper i hjärtat, och det spricker. Vart du än är så är en liten del av hjärtat på en annan plats. Jag tittade på honom och nickade. Jag ville gråta och luta mig honom, men det gjorde jag naturligvis inte. Men jag insåg hur mycket jag längtat efter förståelsen. Att det som känts som om ingen här kan förstå var helt uppenbart för honom. Ibland händer trösten där man minst anar det.

Anna

Nu har min vän Anna återvänt till Sverige. Jag ville följa med. Inte kunde jag ana hur viktigt det är att få vara med människor som förstår sig på ens konstigheter. Jag fick också se saker ur Annas ögon. Jag hade glömt hur charmigt det är att äta på gatan. Och hur skönt det är att åka runt på motorcykeln och ha vinden blåsande. Och det är skönt att bada! Jag har blivit alldeles brun. Thailändarna tycker att jag förstör mig. Det fick jag höra senast idag. Tack Anna för att du kom!

En tå mot ett liv

Slagsmålen i musburarna har fortsatt. Under min Bangkokvistelse fick även Helan en egen bur, då han kivats så förfärligt med Klas. Sedan kom barnen Lornér ned till Prachuab på semester och fick agera djurvårdare. Så en dag, när vi möttes på stranden, kom John fram och berättade att en av mössen dött, att musen blivit biten i ansiktet och sedan dött av skadorna. Det var blod runt om i buren. Vi gjorde kista med farmors allra finaste blåklocksservetter i en låda och lade sedan ner lådan i soptunnan. Sorg i huset. Vid närmare granskning visade det sig att Klas förlorat en tå. Så kan det gå. Bit av en tå och du får betala med ditt liv. Undra vad priset är för att trampa någon på tårna? Jag tror att jag har en ening, men jag vet inte säkert.