Borde inte min behåring vara min personliga angelägenhet?

Jag vill klippa mig! Nu!

När jag gick till frissören häromdagen, för att klippa mig, så förstod hon inte. Det var ju redan så kort! Så jag fick gå därifrån med ogjort ärende. Sedan frågade jag om råd från en lärare på skolan; om det fanns någon frissersalong som var lite mer modern, som kunde klippa korta frisyrer. VARFÖR? blev svaret. Hon tyckte inte heller att jag skulle klippa mig. Och så sa hon det klassiska; här i Thailand... och så vidare... Tjejer har långt hår... Som om jag vore blind! Väldigt många kvinnor har hår till midjan, men inte alla! En del springer runt med hur snofsiga frisyrer som helst. Jag vill också! Jag får nog vänta tills jag kommer till Bangkok, svarade jag. Det var liksom inte så mycket mer att säga. Jo, det var nog lika bäst, sa hon och rynkade lite på näsan.

En sak har jag lovat mig själv. Det är att inte säga; vi svenskar, i Sverige bla, bla bla... Särskilt inte när jag egentligen bara ger uttryck för en personlig åsikt. Det är mycket irriterande för motparten. Jag skall iallafall försöka låta bli.

Om konsten att njuta.

Jag är en vän av vardag. Jag är uppenbarligen inte en vän av ostrukturerad vardag. Jag visste det! Har alltid varit rädd för mig själv. Att jag inte skall kunna organisera mig.

Jag inser nu att tiden här är begränsad, vilket innebär att jag får panik. Samtidigt som jag längtar hem. Jag är trött på dammet och värmen. Trött på att saker går så långsamt. Trött på att bli arg på att saker går långsamt. Trött på att jag inte bara kan skratta åt alltihop och bara njuta av det långsamma tempot.

Jag försöker njuta så gott jag kan, men det är ingen som talar om för mig när jag skall jobba och när jag är ledig. Som nu. Jag sitter på ett internetcafé och gör läxor, skriver respons till mina klasskamrater. Det är lördagkväll och klockan är snart nio. Jag borde göra något roligt. Dumma mig!

I förrgår lyckades jag övertala mig själv att njuta. Jag pausade på hemvägen från bygget och, istället för att kasta mig över gardinupplägg, disk och tvätt så satte jag mig på en resturang vid havet och beställde in ångkokta krabbor. Tre stycken! De var goda. Varför äter jag inte krabba oftare? Det är sånt som gör mig frustrerad. Och så blir jag trött på att jag blir frustrerad över sånt här. Skärpning! Ja, ni fattar...

IKEA

Vi fick oss ett gott skratt på bygget när jag diskade mina nyinköpta tallrikar och det visade sig vara design of Sweden. Och jag som krypit runt på mina bara knän och letat och letat efter något som inte är av plast. Såklart är det IKEA. Såklart blev jag lite rädd. Vart någonstans i världen kan man skydda sig? Inte ens i denna lilla håla...

Möss och människor

Klas har fått flytta in hos stormössen, i storburen. Han klarar det nu, så stor och kaxig han har blivit. Jag kallar honom för han, även om även Klas är en hona. Om Klas hade varit en hane hade det blivit heltokigt i musburen.

Det som föranlett förflyttningen är att Klättermus behöver få lite lugn, lite egen tid. Lite ro behöver hon, för att kunna äta upp sig. Hon är så liten. Växer inte som hon bör. Det är bara hennes päls som växer. Hon ser ut som ett yrtroll. Jag blir orolig. Nu, när hon är själv i lillburen, måste jag leka lite mer med henne. Möss vill ha sällskap. Men inte sällskap som äter upp all maten!

Hennes mage kändes så spröd, när hon tryckte sig mellan mina fingrar. Jag vet inte varför, men möss gillar att trycka sig igenom små, små springor. Jag tänkte; det skulle vara lite bra, med små burar, även för oss. Jag skulle själv kunna tänka mig en liten bur. Med springhjul och matskål. Då skulle inte de stora komma åt mig. Och jag skulle inte behöva vara rädd för att springa bort mig, vid något tillfälle av yrsel och blindhet.

Fast så kommer jag på; det finns ju faktiskt människor som hamnar i burar. För att skyddas från sig själva, eller för att skydda andra. Jag hade helt glömt! Så jag ändrar mig. Jag vill nog inte ha någon bur. Men jag önskar att vi skall kunna leka med varandra. Allihop. Och inte äta upp varandras mat!

Att tillgängliggöra ett badrum tar mer tid än att angöra en brygga.

Förutom skrivarstudier och musskötsel är jag ju även arbetsledare på ett renoveringsprojekt. Som om inte livet i denna hetta vore svårt nog ändå! För några dagar sedan såg det ut såhär:

Två veckor, max tre, skulle arbetet ta. Då skulle allt vara klart. Hej och hå! Nu är det flera veckor senare. Två extra arbetare har tillkallats. Idag satt de i badrummet och talade stamspråk. Jag fattade ingenting! Men jag sjöng med i radiosångerna så gott jag kunde, och då skrattade de.

Till höger, långt bort i bilden om ni tittar riktigt noga, ser ni den snygga blå strandrullstolen. Den man kan söla ner och skölja av efteråt. Bakom rullstolen finns numera även en ramp med en underbar lutning. Ett äventyr för den som vill ha lite spänning under semestern. Pappa och jag provkörde varandra häromdagen, upp och ner. Oj! sa pappa.

Cementen och kaklet ni ser på bilden har hackats ned för hand. Kanske inte så konstigt att tiden runnit iväg. Nästa gång skall jag köpa redskap som är lite mer humana. Men jag visste ju inte. Nu vet jag.

På thailändska heter arbete; ngan. Att arbeta är; tham ngan. Fritt översatt blir det; göra arbete. Att göra något snyggt, eller pimp som det kallas på amerikanska, heter täng. Här håller jag på att täng rottingmöblerna. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag köper dyr oljebets. Att gifta sig heter täng gnan. Helt enkelt att pimpa arbetet. Lite fint, ändå. Att fatta vad det egentligen handlar om. Att göra arbetet lite snyggare.

Julgran och julgrann!

Melli times?

Just nu befinnner jag mig i en hotellobby i Phuket och väntar på syster. Hennes flyg är försenat med flera timmar. Ingen vet hur många. Och min mobiltelefon glömde jag visst i Prachuab. Och jag som lovat att ringa och säga att jag kommit fram. Att jag är hel och ren. Tokigt.

Juletider, och allt som följer i dess spår, är över. Jag har varit dålig på många sätt. Jag har bland annat matförgiftat mig själv med hjälp av lek med Klas och Klättermus. Det är dåligt. Jag har också varit arg, stressad och ledsen. Sånt är otrevligt, både för mig och min omgivning. Därför skall jag sova nu, den här semesterhelgen, och sedan vakna upp som en ny och bättre människa. Det är något att se fram emot, för alla inblandade.

Man kan nog säga att förälskelsen är över. Jag börjar längta tillbaka till ett liv med lite färre möjligheter. Ett liv som visserligen kan kräva mycket av en, men där kraven är ganska enformiga och förutsägbara. Där jag vet vad mina kollegor skall säga, redaninnan de sagt det. Ett liv där man kan beställa granitgolv om man vill ha det. En liv där folk inte blir förolämpade av att man vill ha kvitto på att man lämnar ifrån sig flera tusen. En stad där jag vet vart vårdcentralen ligger. En liv där jag är ledig på onsdagar och tvättstugan liggar i källaren. Ett lite mindre läskigt liv skulle jag vilja ha. Vart vänder man sig då?

Renoveringen är i full rulle. Det blir mer och mer jobb, ju mer man gräver. Några stackare står och hackar loss kaklet för hand! Det yr och dammar. Folk svettas. Jag känner mig grym. Det är väl som mörkast före gryningen. Jag tror att det kommer bli bra.

Varenda buss som kör upp på infarten framför lobbyn gör mig förväntansfull. Jag tror att flygvärdinnor skall kliva ur, och mitt ibland dem skall syster komma vandrande mot mig. Det kommer en buss ungfär var tionde minut. Hittils är det mest japaner som klivit ut. Då försöker jag intala mig själv att jag inte alls var särskilt förväntansfull. Det verkar inte som om man blir äldre inombords, det är nog mest bara huden som skrynklar sig.

Jag har kommit på en sak. Det är väldigt lätt att bli aggressiv när man hela tiden betraktas som annorlunda. Jag stod och grillade på en julfest. Jag ville hjälpa till. Men de betedde sig konstigt. Korvarna alltså. Tills någon sa att det var plast på dem. Oj! sa jag, det visste jag inte. Det är inte plast på gillkorvarna i Sverige, sa jag, som för att ursäkta att jag förstört ett jättepaket med korv. Äter ni plast i Sverige? frågade kvinnan på andra sidan grillen då. Hm… Jovisst äter vi plast! Som tur var kom Camilla Bagler just då och frågade om jag ville ha hjälp. Ja, sa jag, snälla stå kvar! Stå hos mig och prata med mig, så jag inte känner mig som ett ufo. Och så vaknade ilskan, igen. Camilla stod kvar och var ett stöd och så kunde vi skratta lite åt vårt plastätande släkte. Men; hur många idiotiska frågor har jag själv ställt till invandrade individer i Sverige? All min sympati åt skrikande människor som tappar fattningen. Jag skall le och älska så mycket jag bara kan, när jag kommer tillbaka till Sverige. Eller så skall vi helt enkelt hålla oss i våra egna burar. Det är svårt, det här. Vi kanske inte klarar av varandra. Det kanske inte går att få bort känslan av vi, och dom. Några månader här och jag har kommer på mig själv med att försvara mig, hela tiden, med att vi inte gör, tänker, beter oss på samma sätt som ni gör. Jag vill inte ha det så, men det är precis det som händer. Jag vill inte lära mig sådana saker. Jag vill fortsätta vara naiv och tro mig om mer än jag är.