Ao Prachuab

Prachuab är ett fiskesamhälle. Såhär ser det ut då, precis i centrum. Prachuabcity, by morning! eller nåt.

En helt vanlig klippning

Rakel beslutade sig hastigt, men efter mången övervägan, att gå och klippa sig. Det är alltid lite kämpigt, tycker hon.

I ganska stor utsträckning hatar hon situationen; befinna sig i frisersalong. Inte blir det lättare av att bara kunna tre frisersalongsord, nämligen; tvätta, klippa, hår.

Utifrån de förutsättningarna är hon väldigt nöjd och tillfreds med sitt beslut och även med själva resutatet. Om du vill titta på henne så kommer några före och efter kort här under.

Jaha… Det är därför, dina ögon är så små!

Mången är den gång jag hafver skakat på mitt inombordshufvud när ovanstående kommentar har fällts. Seden lär att kommentaren efterföljer berättelsen om min Bangkokfödelse.

Dumhufvud! är den tanke som då tagit mitt medvetande i besittning. Ja, det är en ful tanke, men på så sätt hafver jag tänkt. Man tänker inte alltid fina saker.

Min fundering har stundom varit denna; finnes föreställningar om att en människas faktiska ögonmått krymper, enkom genom att vid förlossningsögonblicket befinna sig i Asien? Det är väl ändå inte någon ordentligt genomtänkt tanke?

För att göra mig själv och andra rättvisa vill jag tillägga att detta oftast skedde då jag, visserligen hade kommit till Sverige, men fortfarande innehade en relativt späd ålder.

Denna afton har 8 dagar av min vistelse i Prachuab passerat. Lika många gånger har jag fått frågan hurufvida det är min moder eller min fader som är thai. Måhända är det inte alla andra som är dumhufvuden, måhända är ögonen inte så ofantligt stora…

Jag tror att det här kallas badglädje!

Själklart med kläderna på! :)

Jag vill inte längre att någon skall skjuta mig när jag vaknar

Nu kanske rubriken är något dramatisk, men eftersom jag redan varit inne på temat mord så tycker jag att den passar här.

De senaste 10 åren; har ALDRIG haft en spontan önskan om att gå upp ur sängen. Alternativet skottlossning har faktiskt funnits på tapeten. Nu gör man ju inte så, skjuter sig själv alltså, men om någon annan skulle råka skjuta mig på morgonen så skulle det ha varit helt ok...

Detta lite knasiga betende har nu upphört. Solen går upp vid 6 tiden på morgonen, så även Rakel! Det är enda tiden på dygnet man kan cykla utan att riskera livet i värmen. Och nu när jag ändå är så glad så känns det väldigt onödigt, till och med skrämmande, att dö.

Såhär ser det ut när jag går ut genom grinden, ut på min gata.

Det finns en vacker strandpromenad längs med bukten. Lägg märke till fiskepiren. Fiskeriet håller på för fullt, precis som i forna dagar.

På ena eller andra sidan järnvägen

Den här staden är indelad i två sidor. Den ena sidan ligger på den ena sidan av järnvägen, mot havet. Den andra sidan ligger på den andra sidan av järnvägen, där jag bor. Det hjälper när man skall hitta. Hav, järnväg och sedan mina kvarter. Man kan inte komma bort. Det är bra.








Måhända är jag något nostalgisk, men till och med ogräset är vackert!

Alaj ka day!

Jag tycker att jag var duktig när jag på thailändska svarade; "det går bra med vad som helst" när jag fick frågan vilken resturang jag tyckte vi skulle välja. "Den rätten finns nog inte" fick jag till svar och så skrattade vi. Sådan är humorn. Den är rolig.

En liten bit trygghet och glädje

Om det är någon som undrar hur adjaan Saweang ser ut, så ser han ut såhär. Han är pastor och lite som en extra pappa för mig. Idag när vi var ute och åt så berättade jag att jag spelade tvärflöjt. Nja, jag sa inte tvärflöjt, för jag vet inte riktigt vad det heter på thailänska, men han förstod allafall när jag visade. Då berättade han att han alltid har velat spela klarinett och att han till och med köpt en, en fin av trä. Men eftersom ingen kunde visa honom hur han skulle spela på den så har han gett den till skolan. Och där är det inte heller någon som kan spela! Förstår ni vilken lycka när jag sa att jag också spelar klarinett och att jag har den men mig och att jag gärna visar. Hurra! Så nu är jag inte bara engelskalärare på en bibelskola utan även klarinettfröken. Det var mycket jag inte visste när jag kom hit. Men nu vet jag.

Jag tror att det är rätt åt dem.

Jag kör på temat mord ett par inlägg. Egentligen vet jag att grodor är både ganska söta och totalt ofarliga. Men jag blir så rädd när de hoppar! Jag tränar på att inte skrika högt. Det har faktiskt gått riktigt bra hittils. Jag har bara hoppat lite, och för att vara fobiker är det rätt ok. Det tycker jag nog. Ja, det tycker jag.

Iallafall. På kvällarna kommer de fram och belägrar gator och trottoarer. Jag tycker de hänga någon annastans, men det verkar inte de tycka. Och då får de nog skylla sig själv när de blir överkörda. Livet är hårt, både för grodor och för människan.

Mord

Oj! Jag glömde verkligen att lilla gubben bodde i hörnet när jag sprutade insektsgift i lägenheten. Jag gjorde verkligen det. Nu är han utsopad ytterligare en gång, fast i form av ett torrt skinn. Det var inte meningen! Inte meningen alls! Förlåt! Må du vila i frid, här på taket.

Quiteaw nahm senn yaj moo

Eller varför inte; bahmii hääng moo, nahm plauw nung khåat.

Bästa lunchstället!

Näckrosor, Halleluja!

Jag håller på att installera en trädgård på taket.








Det är en inte så tråkig syssla...




























Bastmatta, korgstolar, träbord på ingång. Ja, det vill säga när jag hittar dem. Och orkidéer i mängder. 35 kr styck. Hängande i kokosnötskrukor.

Självodlade papayaträd? Ja, varför inte. En fågel i fin bambubur? Njae... Fint, men bajsigt!

Söt i ansiktet

Ikväll när jag satt och åt mina nudlar, lite längre ner på gatan, fick jag en klapp på kinden av en tjej i restaurangen. Hon sa att jag var söt i ansiktet.

Tack, sa jag. Oj! Det var fel svar! Hela resaurangen började skratta. Nu var det ju bara sisådär 6-7 personer där, men ändå. Jag måste hitta på ett annat svar om det råkar hända igen. Hm...

Tjuvlyssning

Det flesta förstår inte att jag förstår en del av vad de säger. Idag när jag vilade lite vid nudelståndet hörde jag två äldre tanter diskutera det konstiga med att jag cyklade. I solen! Den ena tanten var lite bekymrad. Den andra försökte lugna henne och försäkrade att "sådana där" ändå inte blir bruna, nej det blir dom inte, de blir bara röda! Så nu vet vi det.

Gecko

Den här lilla ödlan har bestämt sig för att bo hos mig. Det är alltid ödlor på väggarna, men jag sopade faktiskt ut honom tidigare idag. Jag förstår inte hur han kom tillbaka.

Jag hämnas genom att bestämma mig för att jag vill att han skall bo hos mig. Och så kallar jag honom lilla gubben. Kanske blir han sur och flyttar.

Det är inte så svårt att vara faster när det finns en pool på gården...

Jag minns en kväll tidigt i våras då min bror ringde mig på mobilen. Jag berättade att jag planerade att åka tillbaka till Prachuab och stanna där, ett halvår. Då tjoade han och berättade att de precis fått allt iordning för att åka ut, hela familjen, till Bangkok. Hurra! Att få vara här samtidigt. En trygghet och en förmån, verkligen, trots att det är några timmars bilväg mellan oss.


Isaac, Judith och John. I den ordningen. Vi hade en heldag för oss själva. Vi tryckte i oss godis, glass och tårta och badade i poolen. Här är det mysigt kvällsdopp.

Miriam är barnens mamma.


David är barnens pappa, tillika min bror. Givetvis är det ett Hallo Kitty- paraply.

Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen.

Igår kom Adjan Saweang till Parkland och hämtade mig. Jag var förväntansfull och lite nervös inför återseendet. Jag fick en kram. Det är en ovanlig gest här. Nästan genant, men gott.

På vägen ner till Prachuab fick jag återigen uppleva hur snabbt socialiseringen slår ner i mig, hur det smått absurda fnittret transplanterar sig genom min oskyldiga kropp. Det som hände var följande:

Det var en mindre olycka. Två lastbilar. Vi saktade ner farten och slingrade oss förbi på den trefiliga motorvägen. Då såg jag hur den ena chauffören gick tillbaka till förarsätet, hämtade en träpåk! och började svinga den mot den andra chauffören. Åhåå, utbrast jag, drog efter andan och höll händerna över ansiktet. Hoho, skrockade min thailändska vän i bilen. Och då skrattade jag med! Det liksom bara händer. För det finns inget fel tillfälle för skratt. Fnitter är alltid rätt. Vet du inte vad du skall göra: fnittra. Ganska enkel regel, egentligen.

När jag kom till Sverige och började skolan skrattade jag när mina svenska klasskompisar ramlade av gungorna eller halkade i duschen och slog sig i huvudet. Det var fel, fick jag så småningom veta. Fel av mig! Jag var en elak människa! Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen. Idag är det en ny dag, min första i Prachuab. Jag skall köpa gardintyg och diskmedel.

Underbara liv!

Får det vara såhär gott?! Landade i går kväll i Bangkok. Det är fuktigt, det är lyckligt och det är helt omöjligt att sätta sig med skolarbete. Jag leker med barnen i poolen, lyssnar på barndomens underbara ljud och låter mangon smälta i munnen. Jag tar mig fram med min thailändska. Jag tror nästan jag måste gråta lite.

Feber

Idag är det packningsdag. I morgon är det flygdag. Sedan är det Bangkokdag. Det är yrt och vimsigt i hufvud och kropp. Nu tvätta kläder. Hej!

Räfvelina

Det var en tidig morgon, djupt inne i skogen, inte så långt ifrån det hus där Du bor. Rävpojken Arthur satt på sin lilla pall och väntade på att rönnbärsgröten skulle bli färdig. Det puttrade och gurglade i grytan.
- Inte kan du gå till skolan i kjol, sa rävmamman och tittade på Arthur. Det riktigt syntes i hennes mungipor hur sur hon var.
- Låt pojken få vara som han vill, sa rävpappan, och klappade Arthur på axeln med sin lurviga tass. Då blir det bäst, i alla fall till slut!
- Ja, vi får väl se, svarade rävmamman och ställde fram grötskålarna så det smällde i bordet.

Ja, vi får väl se, tänkte Artur och tittade ner på sin kjol. Den var spunnen av finaste spindelväv, med prickar av blåbär och lingon. En alldeles ypperlig kjol var det. Han brukade bli glad av den. Men inte idag. Och inte var han hungrig längre, trots att rönnbärsgröt var det godaste han visste. Nu kändes det bara tungt i magen.

När Arthur var klar, och redo att gå, vände han sig om i dörren och vinkade. Tjolahopp! Tjolahej! sa han, i ett försök att göra rävmamman glad igen. Men inte blev hon så särskilt glad. Hon vinkade bara, och sa att han skulle vara försiktig i skogen. Det skulle han, sa han, och gick sin väg.

Arthur hade inte hunnit längre än till den lilla bäcken när han hörde hur det tisslades och tasslades i den väldiga eken. Det var ekorrarna. Han visste vad som skulle hända. Schwisch! Där kom den första hasselnöten flygande i luften. Schwusch! och där kom en kastanj.
- Vilken fin kjol du har! Det var den största ekorren som ropade efter honom.
- Tack, sa Arthur, även om han visste att de retades, jag har sytt den alldeles själv!
De mindre ekorrarna började fnittra och tjattra när de hörde hans svar. Storekorren var tvungen att försöka med något nytt.
- Man skulle kunna tro att du heter Räfvelina!

Arthur blev såklart ledsen och bedrövad. Det var som om hela skogen blivit en rungande, sjungande skrattorkester. Alla skrattade åt honom. Fåglarna och hararna. Grodorna och älgarna. Det vara bara farbror Grävling som var för grinig för att skratta. Arthur ville inte att det skulle synas på honom hur ledsen han var, så han viftade med sin gyllenröda svans och svarade, med klar och tydlig stämma:
- Tack för tipset! Det var ett förtjusande namn. Det skall jag lägga på minnet! Och så gick han sin väg.

Så fort han kommit utom synhåll sjönk han ner på marken. Det kändes som om han plötsligt blivit jättetrött. Och arg. Han sparkade i mossan och slog med tassarna mot en sten. Hårt slog han, så hårt att det gjorde alldeles ont. Varje morgon var det likadant. Det var ingen som förstod finessen med kjol. Ingen förstod någonting! Bara pappa. Ja, vi får väl se, mumlade han för sig själv, innan han reste sig upp, torkade sig om sin snoriga nos och gick vidare.

En dag, när Artur satt i skolbänken och räknade matematik, kom en direktörsbil körande längs stigen, och stannade mitt på skolgården! Det var mycket märkligt, riktigt märkvärdigt, för i skogen fanns annars bara cyklar och skottkärror. Allihop reste de sig från sina bänkar och sprang ut på gården för att se vem det kunde vara. Och ut klev mister Gris.
- God dag, sa mister Gris
- God dag, sa fröken och blev alldeles rosa om kinderna. Mister Gris var nämligen en mycket vacker gris, med förtjusande randig kostym och skimrande sammetshatt.
- Jag har hört att det finns en rävtjej här som kan gå på lina, sa mister Gris.

Fröken visste inte vad hon skulle svara! Artur var ju ingen tjej! Men vem skulle det annars kunna vara? Hon såg sig om.
- Humm… Fnuff… svarade fröken. Det var det enda hon kom på. Men mer behövde hon inte säga förrän Arthur hunnit kliva fram och ställt sig, rakt framför klöverna på mister Gris.
- Arthur, till ert förfogande! sa Arthur och knixade lite extra med knäna.
- Jasså minsann, sa mister Gris och knorrade lite extra på sin knorriga svans. Inte riktigt vad jag väntat mig, men intressant!
- Javisst! svarade Arthur och klättrade sedan smidigt upp i skolans största äppelträd.

Mister Gris såg nöjd ut. Han skrockade och hohoade och pekade mot Arthur som klättrade, allt högre och högre upp bland grenarna. Det såg läskigt ut. Hararna höll för ögonen. Hackspettarna slutade hacka. Fröken stod alldeles stum. Det var nästan mitt-i-natten-tyst i hela skogen. Trots det rättade mister Gris till sin kavaj och kallade på uppmärksamhet med en yvig gest.
- Får jag be om stöööörsta mööööjliga tyyyystnad!

Alla stod nu tillsammans och tittade upp mot äppelträdets topp. Och då hände det. Arthur började dansa! På den allra smalaste grenen! Så farligt där uppe i luften! Så nära himmelen!

Ingen hade tidigare brytt sig om Arthur. Ingen hade tidigare riktigt tittat på hans konster. Hur fantastiskt spännande och vackert det var. Som en himlacirkus! Då hörde de hur ljuvliga toner singlade ner från trädkronans topp. Det var Arthur som sjöng, med en klirrande klar stämma, en sång som de aldrig hört förut.

Tjolahopp! Tjolahej! Om du är kille eller tjej
det spelar faktiskt ingen roll
Tjolahopp! Tjolahej! Att bära kjol är min grej,
när jag dansar fram på lina med mitt cirkusparasoll

Barnen gapade och tittade på fröken. Fröken gapade och tittade på mister Gris. Mister Gris applåderade och tittade på Arthur. Hurra! utbrast han. Bravissimo! Och då började även de andra applådera. Hurra! Da capo! Da capo!

Sedan den dagen var det ingen som retades med Arthur mer. Det var ingen som kastade hasselnötter efter honom. Ingen som kastade kastanjer. Kanske någon rävkille eller rävtjej blev lite fnittrig någon gång när de såg honom dansa i skogen, men då var det av en helt annan anledning än att vara dum.

SLUT

Kuttervägen

Det händer att moster Rakel är töntig och pinsam, men hon är inte helt knäpp, inte helt igenom.


Hockeykille inför träningen.

En bruten arm men glad ändå.

Den som inte vill pussa den munnen ha nog missuppfattat själva grejen med pussar. Puss!

Om känslan av att vara kompakt

Jag har fått information tilldelat mig. Min kroppsbyggnad passar sig inte alls för tvärflöjt! Den passar sig mycket bättre för horn och typ: trombon!

Vilken tur att självkänslan är någorlunda sund; att den feminina petit-drömmen sedan länge lagts åt sidan. Jag tolkar det som en komplimang.

Finbesök

Vissa avsked är lite sorgliga, men ändå fina.

Dajm

Det kliar. Inte ens Dajm ger någon lättnad. Dagens status: regn.

Direktiv

Christina undrar om detta är exempel på vad som menas med EU-gurkor. Pappa säger: de är inte vackra, de är verkligen inte vackra. Jag gillar!

Skamgrepp

Jag idkar skamgrepp. Fy mig! Jag påstår att det är hädelse mot Gud att inte gå ut till Salskärsudde när det är så vackert där. Det fungerade.



Och inte såg de så missnöjda ut heller, när vi väl var framme.

18 liter slånbär fick vi med oss hem. Saft i långa rader.