Klipp i hjärtat

I kväll när jag skulle ner på stan och köpa grillad kyckling kom jag i stillsamt samspråk med min granne snickaren. (Jag vet inte vad han heter, och nu är det för sent att fråga. Vi har hälsat på varandra dagligen i flera månader!) Efter de vanliga fraserna om vart jag var på väg och huruvida vi redan hade ätit osv frågade han mig när jag skall åka och om jag kommer tillbaka. Jag vet inte sa jag, om jag kommer tillbaka. Jag längtar efter mina vänner och Sverige. Och då hände något. Han bankade på sin bröstkorg lite sakta och sa: en bit av hjärtat i Thailand, en bit av hjärtat i Sverige; det måste göra ont, som att någon klipper i hjärtat, och det spricker. Vart du än är så är en liten del av hjärtat på en annan plats. Jag tittade på honom och nickade. Jag ville gråta och luta mig honom, men det gjorde jag naturligvis inte. Men jag insåg hur mycket jag längtat efter förståelsen. Att det som känts som om ingen här kan förstå var helt uppenbart för honom. Ibland händer trösten där man minst anar det.