Silom

Mina sista dagar tillbringar jag i Bangkok, detta gytter av allt. Igår var jag på Siam Paragon, varuhuset som får NK att framstå som ett dockskåp. Den smutsiga 5 åringen som låg och sov vid trappan upp till BTS-Skytrain idag var antagligen drogad, eller så förträngde han bara sin verkligehet genom att sova. Ett ganska allmänmänskligt trick, kan jag tänka mig. En McDonaldskopp med mynt stod ovanför hans rufsiga huvud. Jag svalde och undrade hur många bussar och hur mycket mutor till maffian som skulle behövts för att ta med sig barnen någon annastans.

Jag återvänder till Coffee Society. Det är där jag sitter nu. Det känns som ett litet kryphål av värdighet i väggen. Inte för att det egentligen är så väldans värdigt här heller, men jag känner igen de som jobbar och det hänger kulörta lyktor, eller snarare adventsstjärnor, i taket. Idag blev ingen av personalen köpt framför ögonen på mig, inte än iallafall.

Utsikten mot Silom består av två telefonkiosker, kvällsmarknadsstånd med kalsonger och mobiltelefoner, en pelare för Skytrain, bussar, bilar, mopeder, tuck-tucks och kärror, turister, gubbar, tanter, en katt. Bland annat.

Hjälp! Nu spelas O Helga Natt! Det känns inte alls bra! Som tur är körs mixern för fullt. Jag hörde beställningen; Stlååbelli sheek. Den kommer säkerligen smaka gott.

Taxischaufförerna utanför Christian guesthouse hojtade glatt när jag kom. De undrade vart Anna tagit vägen. Alla har inte förmånen att driva runt som jag. Det sa jag inte. Så bra thailändska kan jag inte. Hon har åkt tillbaka till Sverige för flera veckor sedan. Sådana fraser kan jag. Om jag återvänder hit måste jag gå i skola. Jag är i taket av min kunskap nu. Den som bara kommer utan ansträngning. Som man kan fnissa och skoja med och beställa mat och husrum. Men det räcker inte hela vägen hem. Den språkliga frustationen är på topp. Man skulle kuna tro att det skulle få mig att skriva för fullt. Ja, det var ju till och med min plan; att det talade språkets knapphet skulle driva fram skrivandet. Jag har lärt mig nu att jag har en mycket begränsad kunskap om hur jag fungerar.

Dock räckte mitt språk till för att det skulle bli riktigt fnissigt idag under min tvåtimmars massage. Han skulle följa med mig till Sverige, såklart. Absolut. Han vägde säkert hela 45 kilo och såg ut som 22 år. Hur mycket han än tog i så gjorde det inte ont. Och det var det som var det roliga. Ibland krävs det inte mycket mer för att det skall bli roligt. Den enkla thailändska humorn. Ont? nej... Puh, då tar jag knät och trycker till! Ont? Nej... Fniss, fniss. Och så hostade han och svettades. Ja. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Men det var länge sedan jag fnissade och det var verkligen värt dubbelt så mycket än vad det kostade. Ungefär som allt annat. Han hade paralella skärsårsärr på underarmen. Jag köpte en ask Strepsils för torrhostan och gick tillbaka till stället med den. Även sånt man inte vet kan göra ont.