...att hela världen skulle skattskrivas...

För ungefär ett år fick jag mitt födelsebevis i handen. Hurra! tänkte jag. Jag kan gå till den thailändska ambassaden på Floragatan och ordna med mitt medborgarskap. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte så. Jag ville våga, men så fegade jag ur. Tänkte: lika bra i morgon. Så höll jag på i ett halvår!


Det första hindret var att jag inte visste om jag skulle ställa mig i den thailändska eller svenska kön, väl kommen till ambassaden. Om jag ställde mig i den svenska och lämnade fram mina thailändska papper skulle ju det bli konstigt. Men om jag helt skinande vit och blek gick och ställde mig i den thailänska kön och de skulle säga nej! Vilken skam!!! Hoho, haha, liksom… "Trodde du att du var thai?!?!"


Hur blev det då? Jo. Jag valde det bästa av de två hemska alternativen, nämligen; jag ställde mig i den svenska kön. Om det blir fel blir det i alla fall fel åt rätt håll, tänkte jag. Och så blev det! Men du! Inte behöver du stå i den där kön! fick jag höra, och så blev jag hänvisad till VIP-bordet på sidan om disken. Viken dag! Vilken lycka! Jag var accepterad! Men sedan blev det lite stopp i maskineriet. ”Du måste till kontoret först, innan vi kan ordna pass.” ”Jaha, sa jag, vilket kontor?” ”Huvudkontoret.” ”Jaha, sa jag, vart ligger det?” Jag tyckte ju att jag liksom var på det mest huvudaktiga kontoret som fanns i Sveriga vad gäller thailändska saker. Thanon Nakhorn Sawan, hette gatan. Javisst ja, var jag frestad att säga, som för att verka riktigt thailändsk. Men det gjorde jag inte. När de såg min min gav de mig adressen på ett fint papper. Jag tackade och log och var gladast på länge.


Så: I fredags satte jag mig i en taxi och åkte till den Thailands centrala folkbokföring. Tillsammans med thailändska Wiang, och på darrande ben, snirklade jag mig fram i byråkratins korridorer. Det var läskigt! Jag log och försökte göra mig så liten som möjligt, för att inte framstå som så ofantligt annorlunda. Det hjälpe inte. Jag lyste med min vithet och storhet. Det är inte många faranger på folkbokföringen, om jag säger så. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte på mitt jobb i Sverige. Alla dessa gånger jag själv har varit den där personen som vet hur byråkratin fungerar och vilka formulär som skall skrivas under. Ju längre tiden gick desto mer förstod jag varför vi får våra kakor, deodoranter och vinflaskor! VI är helt enkelt ganska viktiga människor för dem som inte kan språket, för dem som inte vågar sig in i byråkratin. Jag har helt enkelt varit en ganska bra människa! Oj!


Thai people welcome you! Wiang vände sig mot mig och visade mig pappret med stämpeln och signaturen. Jag är medborgare nummer: 3-7799-00144-07-2. Thai people welcome you…
Vi satte oss en stund utanför mottagningen. Wiang ringde sin man. När jag hörde henne berätta om det som hänt förstod jag vad jag varit med om. Jag började gråta. Det är inte något man egentligen gör på en asiatisk myndighet, men det gick inte att stå emot. Att få bli välkomnad i ett land som rent genetiskt egentligen inte tillhör. Så jag säger bara en sak: Le mot en invandrare idag! Det betyder mycket!


Med glädje i kropp och själ.

Rakel Johanna LornérSilom Road, Saladäng soi saang, Bangkok Christian Guesthouse, Thailand.