Frontier

Veckans dikt


Innan:

Det var ingen kulturkollission, det var
kärlekens vräkande vrede, faktiskt.
Den ropade högt; högrop och hårdrop. Se upp!
till oss alla.
Det vara bara jag som glömde;
vänstertrafiken.

Och ja;

min svettiga säng luktar köttsår
och hårsmån.
En skev sekund, en stund av svaghet
och jag undrar; Vart tog plåstermamman vägen?
Kan någon hjälpa mig?
Snälla: Ropa
efter henne!

Nej.

Vid mitt famlande, mitt svamlande finns bara
blankansikten.
Vita falsktänder och svartögon, mellan
de färgade lyktorna.
Hon är död, ju.
Det glömde jag
visst. Det med.

---

Ja!

Jag skall sluta leta bland de döda. Jag skall
lägga bort min ruttna spade, det har jag lovat.
Det skall jag också göra.
Inga fler demoner ur min mun,
inga femte led!
Inga fler släptåg, släktdrag, fältslag!
Inga andetag, famntag, klapp eller flykt.
Sluta nu!

Efteråt:

Jag har nästan fått tillbaka känseln i låren,
beröringsförnimmelser.
Och se! Jag hittar minnet av dina fingrar, dess lukt.
Så starka och sköra, så långa! De når
ända in!
Men du rörde mig aldrig. Vi höll
våra händer i varandra, länge.

När jag rör mig vet jag; du skulle ha det bra,
hos mig. Jag skriver, och ber dig komma.
Kom! säger jag. Du berättar att du fortfarande
är ledsen.

Och:

Jag kan ta det! Du kan vända dig om,
och om igen. Säga; oj, jag tänkte inte, på det.
Jag kan ta dina kräksjukor och kräldjur.
Din koppelhundar och slickningar
vid min sängkant. Du är värd det.
Sådan är min tro.

Det som skrämmer mig är inte du,
dina fall. Dina förnedringar och farligheter;
jag kan ta i dem, och hålla.
Det jag är rädd för
är att jag klarar mig, själv. Det är det
som håller mig vaken.