I morgon börjar äventyret att ta sig hem. Jag har ingen biljett, men ett gott humör och ett starkt behov. Någon gång under morgondagen vill jag komma fram till Prachuab. Det finnes buss: Rottmää, och tåg: Rottfai. Jag vill egentligen inte till Surathani. Dit måste jag om jag inte får plats på Bangkokbussen klockan sju. Människor sprängs i luften i Surathani. Att spränga människor i luften är en dålig sak. Försäkringsbolag vill inte att man åker dit. Om man åker dit får man skylla sig själv, tycker försäkringsbolagen. Jag tycker att försäkringsbolagen är dumma. Det tycker inte de. Tänk, vad olika syn man kan ha på saker.
Tiden med syster börjar ta slut. Hon sitter på balkongen nu och pratar med sin familj. Jag skall packa, men jag packar inte som ni märker.
Glada nyheten är att syster återkommer till detta hotell den 1:a januari 2010. En nästan lika glad nyhet är att även Pontus och Maria kommer vara här då. Det finns bra människor på alla arbetsplatser. Även på Tui fly. Fy mig! när jag tänkt att de kanske var svåra att hitta just där... Fy mig!
Idag spenderade jag tid med en schweizisk jurist som arbetade på en firma i Kina. Vi talade om kulturkrockar. Han var vis. Han berättade; när han kom till Kina försökte han smälta in och inte visa sina känslor. Det gick sisådär halvbra. Sedan ändrade han sig och sa vad han tyckte och tänkte, visade sina känsor. Då fick han respekt. Han brukade säga: I´m not chinese... I show my feelings... Intressant att jag upplever en sådan basal och sanningsenlig approach som genial! Det behöver kanske inte vara så svårt, egentligen. Hans roll var att utveckla kinesiska jusristers förmåga till kritiskt tänkande och förmåga att se alternativa lösningar. Det var en inte så enkel upgift, tyckte han. Jag förstår honom.
Nu skall jag nog packa, iallafall.
Hej!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar