Melli times?

Just nu befinnner jag mig i en hotellobby i Phuket och väntar på syster. Hennes flyg är försenat med flera timmar. Ingen vet hur många. Och min mobiltelefon glömde jag visst i Prachuab. Och jag som lovat att ringa och säga att jag kommit fram. Att jag är hel och ren. Tokigt.

Juletider, och allt som följer i dess spår, är över. Jag har varit dålig på många sätt. Jag har bland annat matförgiftat mig själv med hjälp av lek med Klas och Klättermus. Det är dåligt. Jag har också varit arg, stressad och ledsen. Sånt är otrevligt, både för mig och min omgivning. Därför skall jag sova nu, den här semesterhelgen, och sedan vakna upp som en ny och bättre människa. Det är något att se fram emot, för alla inblandade.

Man kan nog säga att förälskelsen är över. Jag börjar längta tillbaka till ett liv med lite färre möjligheter. Ett liv som visserligen kan kräva mycket av en, men där kraven är ganska enformiga och förutsägbara. Där jag vet vad mina kollegor skall säga, redaninnan de sagt det. Ett liv där man kan beställa granitgolv om man vill ha det. En liv där folk inte blir förolämpade av att man vill ha kvitto på att man lämnar ifrån sig flera tusen. En stad där jag vet vart vårdcentralen ligger. En liv där jag är ledig på onsdagar och tvättstugan liggar i källaren. Ett lite mindre läskigt liv skulle jag vilja ha. Vart vänder man sig då?

Renoveringen är i full rulle. Det blir mer och mer jobb, ju mer man gräver. Några stackare står och hackar loss kaklet för hand! Det yr och dammar. Folk svettas. Jag känner mig grym. Det är väl som mörkast före gryningen. Jag tror att det kommer bli bra.

Varenda buss som kör upp på infarten framför lobbyn gör mig förväntansfull. Jag tror att flygvärdinnor skall kliva ur, och mitt ibland dem skall syster komma vandrande mot mig. Det kommer en buss ungfär var tionde minut. Hittils är det mest japaner som klivit ut. Då försöker jag intala mig själv att jag inte alls var särskilt förväntansfull. Det verkar inte som om man blir äldre inombords, det är nog mest bara huden som skrynklar sig.

Jag har kommit på en sak. Det är väldigt lätt att bli aggressiv när man hela tiden betraktas som annorlunda. Jag stod och grillade på en julfest. Jag ville hjälpa till. Men de betedde sig konstigt. Korvarna alltså. Tills någon sa att det var plast på dem. Oj! sa jag, det visste jag inte. Det är inte plast på gillkorvarna i Sverige, sa jag, som för att ursäkta att jag förstört ett jättepaket med korv. Äter ni plast i Sverige? frågade kvinnan på andra sidan grillen då. Hm… Jovisst äter vi plast! Som tur var kom Camilla Bagler just då och frågade om jag ville ha hjälp. Ja, sa jag, snälla stå kvar! Stå hos mig och prata med mig, så jag inte känner mig som ett ufo. Och så vaknade ilskan, igen. Camilla stod kvar och var ett stöd och så kunde vi skratta lite åt vårt plastätande släkte. Men; hur många idiotiska frågor har jag själv ställt till invandrade individer i Sverige? All min sympati åt skrikande människor som tappar fattningen. Jag skall le och älska så mycket jag bara kan, när jag kommer tillbaka till Sverige. Eller så skall vi helt enkelt hålla oss i våra egna burar. Det är svårt, det här. Vi kanske inte klarar av varandra. Det kanske inte går att få bort känslan av vi, och dom. Några månader här och jag har kommer på mig själv med att försvara mig, hela tiden, med att vi inte gör, tänker, beter oss på samma sätt som ni gör. Jag vill inte ha det så, men det är precis det som händer. Jag vill inte lära mig sådana saker. Jag vill fortsätta vara naiv och tro mig om mer än jag är.