Borde inte min behåring vara min personliga angelägenhet?

Jag vill klippa mig! Nu!

När jag gick till frissören häromdagen, för att klippa mig, så förstod hon inte. Det var ju redan så kort! Så jag fick gå därifrån med ogjort ärende. Sedan frågade jag om råd från en lärare på skolan; om det fanns någon frissersalong som var lite mer modern, som kunde klippa korta frisyrer. VARFÖR? blev svaret. Hon tyckte inte heller att jag skulle klippa mig. Och så sa hon det klassiska; här i Thailand... och så vidare... Tjejer har långt hår... Som om jag vore blind! Väldigt många kvinnor har hår till midjan, men inte alla! En del springer runt med hur snofsiga frisyrer som helst. Jag vill också! Jag får nog vänta tills jag kommer till Bangkok, svarade jag. Det var liksom inte så mycket mer att säga. Jo, det var nog lika bäst, sa hon och rynkade lite på näsan.

En sak har jag lovat mig själv. Det är att inte säga; vi svenskar, i Sverige bla, bla bla... Särskilt inte när jag egentligen bara ger uttryck för en personlig åsikt. Det är mycket irriterande för motparten. Jag skall iallafall försöka låta bli.