Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen.

Igår kom Adjan Saweang till Parkland och hämtade mig. Jag var förväntansfull och lite nervös inför återseendet. Jag fick en kram. Det är en ovanlig gest här. Nästan genant, men gott.

På vägen ner till Prachuab fick jag återigen uppleva hur snabbt socialiseringen slår ner i mig, hur det smått absurda fnittret transplanterar sig genom min oskyldiga kropp. Det som hände var följande:

Det var en mindre olycka. Två lastbilar. Vi saktade ner farten och slingrade oss förbi på den trefiliga motorvägen. Då såg jag hur den ena chauffören gick tillbaka till förarsätet, hämtade en träpåk! och började svinga den mot den andra chauffören. Åhåå, utbrast jag, drog efter andan och höll händerna över ansiktet. Hoho, skrockade min thailändska vän i bilen. Och då skrattade jag med! Det liksom bara händer. För det finns inget fel tillfälle för skratt. Fnitter är alltid rätt. Vet du inte vad du skall göra: fnittra. Ganska enkel regel, egentligen.

När jag kom till Sverige och började skolan skrattade jag när mina svenska klasskompisar ramlade av gungorna eller halkade i duschen och slog sig i huvudet. Det var fel, fick jag så småningom veta. Fel av mig! Jag var en elak människa! Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen. Idag är det en ny dag, min första i Prachuab. Jag skall köpa gardintyg och diskmedel.