onsdag 25 november 2009
Klaver
Jag har trampat i ett klaver. Svårigheten är bara att jag inte riktigt vet i vilket klaver jag har satt min fot i. Således vet jag inte hur jag skall göra för att komma tillrätta med problemet. Sådant kan livet vara. Jag skall konferera i morgon. Tyvärr verkar personen i fråga inte vilja prata med mig. Jag får prata med personens pappa istället. I morgon skall vi till Hua Hin och leta kaffebryggare. Lite pinsamt att behöva gå til någons pappa för att lösa problem, men vad skall jag göra... I sinom tid är problemet löst. Jag skall be allra ödmjukast om ursäkt.
Såhär skrev barnen Lornér i sin blogg efter besöket hos mig.
När vi var i Prauchuap så bodde vi på ett hotell som heter Hadthong och där var det jättefin havsutsikt. Där kunde man hyra en motorcykel som gick i 140 km/h och pappa körde oss omkring på den. Vi fick sova över hos vår faster Rakel var sin natt och hon har stora och små möss, fiskar och sköldpaddor i sin bungalow. Vi fick också välja var sitt husdjur i en djuraffär, John valde två olika fiskar, Isaac valde en svart/vit mus och Judith valde en brun/vit mus och var sin guldfisk som kommer bo hos Rakel. Hos Rakel byggde vi ställningar åt mössen så de har roliga saker att göra.
torsdag 19 november 2009
Brev till klassen
Hej kära grupp och övriga klass.
Jag har inte kört fast, inte egentligen, och jag mår bra! Det finns flera anledningar till att jag varit frånvarande de här två veckorna. Det första är att det varit, och är! en så otroligt stark upplevelse för mig att komma tillbaka till mitt hemland. Det är inte så många i Sverige som förstår vad det innebär för mig att vara född här. Den här lilla fiskebyn är mitt första hem, thailändska är mitt första språk, och jag var inte helt beredd på att det skulle gripa tag så starkt i mig. Vi var tvungna att lämna Prachuab när jag var sju år med anledning av min mammas insjuknande i skelettcancer. Jag förstod ingenting. Kom till Sverige, och fattade inte vad jag hade där att göra. Grät och frågade mamma och pappa varför vi inte kunde hem. Jag längtade så! Inte förrän jag var 21 år sa jag "vi" om svenskar. Mitt ursprung har varit något som jag behövt tränga undan, jag har ju faktiskt levt i Sverige i 27 år nu. Då kan man inte gå runt och vantrivas. Man måste besluta sig för att höra hemma, oavsett om det är sant eller ej.
Nu, min thailändska kommer tillbaka mer och mer, det var ju mitt första språk! Jag går ner till marknaden, där köttstyckena hänger i klasar, den typen marknad där inte västerlänningar tar sig in till. Jag luktar, smakar, hör ljud, och allt jag förnimmer berättar för mig att jag kommit hem! Det går inte att beskriva. Jag möter tanter invirade i skynken som minns min mamma från 60-70 talet då hon var sjuksköterska här, skötte om leprasjuka som var utstötta ur samhället, tvättade deras sår. Startade barnomsorg för barn som drev runt på gatorna. Tanterna minns henne! Slår sig för ansiktet och nickar oh ler: hon var så vacker din mor! Tänk att du, lilla du som var så vithårig och söt, har kommit tillbaka! De minns mig. De minns min mor innan cancern tog över hennes liv, hennes kropp. Jag gråter, varje dag, flera gånger. Inte av sorg, inte alls. Det är fint! Även jag har en historia. Jag som känt mig helt historielös. Vilsen. Nu, plötsligt, så är det rätt ljud, rätt lukter, rätt smaker och rätt kroppsspråk runt mig. Jag nickar och ler, jag med.
Om ni minns från min presentation så var jag orolig för min astma som varit riktigt illa det senaste året. Jag har varit sjukskriven i omgångar och ibland inte ens klarat bära upp matkassarna hem eller hämta tvätten i tvättstugan. Sjukhusbesök och ambulans. Och mycket, mycket rädsla. Inte för döden, men för att behöva leva så. Min läkare var också orolig. Hon sa; du måste göra något, radikalt, det här får vi inte kontroll på… Och det har jag väl gjort kan jag tycka. Och tro det eller ej, jag, som gått runt med flytande kortison i fickan och knappt vågat ta tåget till Göteborg, har inte haft ett enda anfall sedan jag kom till Thailand. Inga känningar, inga förkylningar, inga skov. Jag har trappat ned min medicin till noll. Jag som tog 5 olika sorter varje dag! Det är stort för mig! Ingen rädsla mer. Av olika anledningar så arbetar jag även med en radiokrönika. Det är ingen organiserad obligatorisk uppgift direkt, men jag måste göra detta. Jag är snart klar och jag kommer lägga ut den till er. Jag är inne i inspelningsfasen.
I förrgår kom min pappa ner till Prachuab. Jag åkte upp till Bangkok och hämtade honom och tre andra svenskar som stödjer små, små lokalt förankrade sociala projekt i Burma, Laos, Filippinerna, Tanzania och Thailand. Det är konferens här. Det är prostituerade som behöver köpas loss från barägare, barn som behöver mat, kläder, skolgång, incestoffer som behöver nya hem och möjligheter till läkning. Det är konferens här nu i Prachuab. Jag är med oh lyssnar. Det är ett fantastiskt arbete som pågår. Mycket kärlek finns. Men nästan inga pengar. I Burma och Laos sker allt dessutom ”under cover” p.g.a. den politiska situationen. Ja, ni vet ju hur situationen i Burma ser ut. Jag är djupt tagen av situationen i de olika länderna. Thailand är ett rikt land, men det gör inte situationen för de prostituerade lättare för det. Vart tar man vägen när man är 14 år och familjen förskjuter en om man slutar sälja sig? Det är en svår ekvation!
Sammantaget innebär det jag nu berättat att det varit omöjligt för mig ta mig an nya uppgifter. Dagarna är fullspäckade av känslor, intryck och drömmar inför framtiden. Jag skall om två veckor åka till Bangkok och försöka få klarhet i mitt thailändska medborgarskap. Det skall inte vara några problem egentligen för en thailändsk vän har sett mitt namn i röstlängden här i Prachuab. Jag finns fortfarande kvar som medborgare. Men jag vill inte ta ut något i förskott. Jag vill leva här, och få tillåtelse att göra det. Det är livsavgörande steg jag håller på att ta. Hoppas inte att jag upplevts som alltför nonchalant. Jag har varit inne och läst och tänkt berätta lite, men så har det känts alltför obearbetat för att kunna berätta för folk jag inte känner. Nu börjar det klarna. Några följer nog min blogg. Där kan man få en föraning om hur det är för mig här, på andra sidan jorden. Hoppas att det är bra med er andra alla. Jag har hittills försökt ge så bra respons jag kan för att inte andra skall bli lidande av min känslomässiga matthet, men nu har jag bestämt mig för att drama och filmblocket får vila, helt enkelt. Jag klarar inte mer.
Stor kram till er alla!
Vi ses i poesiblocket. /Rakel
Jag har inte kört fast, inte egentligen, och jag mår bra! Det finns flera anledningar till att jag varit frånvarande de här två veckorna. Det första är att det varit, och är! en så otroligt stark upplevelse för mig att komma tillbaka till mitt hemland. Det är inte så många i Sverige som förstår vad det innebär för mig att vara född här. Den här lilla fiskebyn är mitt första hem, thailändska är mitt första språk, och jag var inte helt beredd på att det skulle gripa tag så starkt i mig. Vi var tvungna att lämna Prachuab när jag var sju år med anledning av min mammas insjuknande i skelettcancer. Jag förstod ingenting. Kom till Sverige, och fattade inte vad jag hade där att göra. Grät och frågade mamma och pappa varför vi inte kunde hem. Jag längtade så! Inte förrän jag var 21 år sa jag "vi" om svenskar. Mitt ursprung har varit något som jag behövt tränga undan, jag har ju faktiskt levt i Sverige i 27 år nu. Då kan man inte gå runt och vantrivas. Man måste besluta sig för att höra hemma, oavsett om det är sant eller ej.
Nu, min thailändska kommer tillbaka mer och mer, det var ju mitt första språk! Jag går ner till marknaden, där köttstyckena hänger i klasar, den typen marknad där inte västerlänningar tar sig in till. Jag luktar, smakar, hör ljud, och allt jag förnimmer berättar för mig att jag kommit hem! Det går inte att beskriva. Jag möter tanter invirade i skynken som minns min mamma från 60-70 talet då hon var sjuksköterska här, skötte om leprasjuka som var utstötta ur samhället, tvättade deras sår. Startade barnomsorg för barn som drev runt på gatorna. Tanterna minns henne! Slår sig för ansiktet och nickar oh ler: hon var så vacker din mor! Tänk att du, lilla du som var så vithårig och söt, har kommit tillbaka! De minns mig. De minns min mor innan cancern tog över hennes liv, hennes kropp. Jag gråter, varje dag, flera gånger. Inte av sorg, inte alls. Det är fint! Även jag har en historia. Jag som känt mig helt historielös. Vilsen. Nu, plötsligt, så är det rätt ljud, rätt lukter, rätt smaker och rätt kroppsspråk runt mig. Jag nickar och ler, jag med.
Om ni minns från min presentation så var jag orolig för min astma som varit riktigt illa det senaste året. Jag har varit sjukskriven i omgångar och ibland inte ens klarat bära upp matkassarna hem eller hämta tvätten i tvättstugan. Sjukhusbesök och ambulans. Och mycket, mycket rädsla. Inte för döden, men för att behöva leva så. Min läkare var också orolig. Hon sa; du måste göra något, radikalt, det här får vi inte kontroll på… Och det har jag väl gjort kan jag tycka. Och tro det eller ej, jag, som gått runt med flytande kortison i fickan och knappt vågat ta tåget till Göteborg, har inte haft ett enda anfall sedan jag kom till Thailand. Inga känningar, inga förkylningar, inga skov. Jag har trappat ned min medicin till noll. Jag som tog 5 olika sorter varje dag! Det är stort för mig! Ingen rädsla mer. Av olika anledningar så arbetar jag även med en radiokrönika. Det är ingen organiserad obligatorisk uppgift direkt, men jag måste göra detta. Jag är snart klar och jag kommer lägga ut den till er. Jag är inne i inspelningsfasen.
I förrgår kom min pappa ner till Prachuab. Jag åkte upp till Bangkok och hämtade honom och tre andra svenskar som stödjer små, små lokalt förankrade sociala projekt i Burma, Laos, Filippinerna, Tanzania och Thailand. Det är konferens här. Det är prostituerade som behöver köpas loss från barägare, barn som behöver mat, kläder, skolgång, incestoffer som behöver nya hem och möjligheter till läkning. Det är konferens här nu i Prachuab. Jag är med oh lyssnar. Det är ett fantastiskt arbete som pågår. Mycket kärlek finns. Men nästan inga pengar. I Burma och Laos sker allt dessutom ”under cover” p.g.a. den politiska situationen. Ja, ni vet ju hur situationen i Burma ser ut. Jag är djupt tagen av situationen i de olika länderna. Thailand är ett rikt land, men det gör inte situationen för de prostituerade lättare för det. Vart tar man vägen när man är 14 år och familjen förskjuter en om man slutar sälja sig? Det är en svår ekvation!
Sammantaget innebär det jag nu berättat att det varit omöjligt för mig ta mig an nya uppgifter. Dagarna är fullspäckade av känslor, intryck och drömmar inför framtiden. Jag skall om två veckor åka till Bangkok och försöka få klarhet i mitt thailändska medborgarskap. Det skall inte vara några problem egentligen för en thailändsk vän har sett mitt namn i röstlängden här i Prachuab. Jag finns fortfarande kvar som medborgare. Men jag vill inte ta ut något i förskott. Jag vill leva här, och få tillåtelse att göra det. Det är livsavgörande steg jag håller på att ta. Hoppas inte att jag upplevts som alltför nonchalant. Jag har varit inne och läst och tänkt berätta lite, men så har det känts alltför obearbetat för att kunna berätta för folk jag inte känner. Nu börjar det klarna. Några följer nog min blogg. Där kan man få en föraning om hur det är för mig här, på andra sidan jorden. Hoppas att det är bra med er andra alla. Jag har hittills försökt ge så bra respons jag kan för att inte andra skall bli lidande av min känslomässiga matthet, men nu har jag bestämt mig för att drama och filmblocket får vila, helt enkelt. Jag klarar inte mer.
Stor kram till er alla!
Vi ses i poesiblocket. /Rakel
onsdag 18 november 2009
Det finns folk som bryr sig!
Nu har jag hämtat pappa. Han kom till Bangkok igår. Jag har även hämtat Sven, Ragnar och Martin. Det var fint att träffa dem. Det var också skönt att få träffa brorsan igen, om än bara för några timmar. Han fyllde 40. Grattis! Och barnen, att få bada lite med dem. Och få prata med Miriam. Dela smärta och vision. Sedan ner till Prachuab. Den finaste staden i landet!
Det är konferens i Prachuab. Det har kommit folk från Burma, Laos, Filippinerna, Indien, Tanzania. Det rör sig om småskaliga bra verksamheter som får stöd att klara sitt arbete. Lokalt förankrat engagemang som redan finns. Människor som kämpar för att världen skall bli lite, lite bättre för några. Föräldralösa barn, prostituerade, sexuellt utnyttjade barn, barn med lite för mycket erfarenhet av thinner, vuxna som behöver komma ifrån något destruktivt. Det finns folk som vill hjälpa andra. Sven stödjer ekonomiskt, lite grann. Pappa skapar kontakterna. Pappa kan ta sig fram i Asien. Han vet hur man reser och pratar. Det är ett fantastiskt arbete. Jag grät en skvätt när jag pratade med en kvinna från Filippineran idag. Det är fint att få gråta och vara lycklig samtidigt. En bra erfarenhet. Jag gråter lite varje dag.
Det är konferens i Prachuab. Det har kommit folk från Burma, Laos, Filippinerna, Indien, Tanzania. Det rör sig om småskaliga bra verksamheter som får stöd att klara sitt arbete. Lokalt förankrat engagemang som redan finns. Människor som kämpar för att världen skall bli lite, lite bättre för några. Föräldralösa barn, prostituerade, sexuellt utnyttjade barn, barn med lite för mycket erfarenhet av thinner, vuxna som behöver komma ifrån något destruktivt. Det finns folk som vill hjälpa andra. Sven stödjer ekonomiskt, lite grann. Pappa skapar kontakterna. Pappa kan ta sig fram i Asien. Han vet hur man reser och pratar. Det är ett fantastiskt arbete. Jag grät en skvätt när jag pratade med en kvinna från Filippineran idag. Det är fint att få gråta och vara lycklig samtidigt. En bra erfarenhet. Jag gråter lite varje dag.
måndag 16 november 2009
fredag 13 november 2009
Att vara Farang är inte alltid så lätt...
Kolla musikvideon. En sång om hur svårt det kan vara för en viting...
Lyssna efter "Farang, farang". Igår färgade jag håret svart. Ingen har kommenterat! Jag frågar försiktigt om jag ser mer thailändsk ut nu? Nej, hihihoho, du har alldeles för snygg näsa!!! Ja, då vet jag det...
www.youtube.com/watch?v=ukj2hiGasOg
Lyssna efter "Farang, farang". Igår färgade jag håret svart. Ingen har kommenterat! Jag frågar försiktigt om jag ser mer thailändsk ut nu? Nej, hihihoho, du har alldeles för snygg näsa!!! Ja, då vet jag det...
www.youtube.com/watch?v=ukj2hiGasOg
torsdag 12 november 2009
Trombondags!!!
Idag, klockan två, har jag ett sammanträffande med musikläraren. Jag skall få spela trombon!!!
Eftersom ryktet nått mig att min kropp inte lämpar sig för flöjtspel, utan snarare trombonspel, så ser jag fram emot detta möte, mellan mig och trombonen, med stor glädje och tillförsikt. Först skall jag bara åka till byggmarknaden och köpa kakel, undervisa engelska, äta lunch och vakta eleverna när de tentar av mitt första engelska prov. Sen är det trombondags. Halleluja!
I morse vaknade jag klockan fyra. Jag gick och lade mig vid ett, så det är inte så många timmars sömn per natt, men det gör inget. Jag är pigg. Tro det, den som vill, men det är sant! I morse arbetade jag i två timmar med en text. En slags radiokrönika. En jobbig och fin, samtídigt på något sätt. Ni kommer att få höra den så småningom. Jag tar mig vissa friheter när det gäller skolan. Vad kan de göra? Slå mig? Nej!
Nu är klockan snart åtta. De övar på trumpeter, saxofoner, plingplongxylofoner och trummor på skolgården nedanför taket. Snart är det dags för nationalsången. Jag brukar kompa med klarinetten, lite i smyg, här på taket. Några elever har sett mig! De tycker det är kul med vitingen på taket, som spelar thaisånger på klarinetten. Kanske blir jag snart Klarinettfröken även för barnen. Det vore kul! Nu väntar dagen utanför dörren. Vi ses!
Eftersom ryktet nått mig att min kropp inte lämpar sig för flöjtspel, utan snarare trombonspel, så ser jag fram emot detta möte, mellan mig och trombonen, med stor glädje och tillförsikt. Först skall jag bara åka till byggmarknaden och köpa kakel, undervisa engelska, äta lunch och vakta eleverna när de tentar av mitt första engelska prov. Sen är det trombondags. Halleluja!
I morse vaknade jag klockan fyra. Jag gick och lade mig vid ett, så det är inte så många timmars sömn per natt, men det gör inget. Jag är pigg. Tro det, den som vill, men det är sant! I morse arbetade jag i två timmar med en text. En slags radiokrönika. En jobbig och fin, samtídigt på något sätt. Ni kommer att få höra den så småningom. Jag tar mig vissa friheter när det gäller skolan. Vad kan de göra? Slå mig? Nej!
Nu är klockan snart åtta. De övar på trumpeter, saxofoner, plingplongxylofoner och trummor på skolgården nedanför taket. Snart är det dags för nationalsången. Jag brukar kompa med klarinetten, lite i smyg, här på taket. Några elever har sett mig! De tycker det är kul med vitingen på taket, som spelar thaisånger på klarinetten. Kanske blir jag snart Klarinettfröken även för barnen. Det vore kul! Nu väntar dagen utanför dörren. Vi ses!
måndag 9 november 2009
Jag vet inte om jag vågar berätta...
Ok, verkligeheten förändras ju inte av tystnad, det är endast omvärldens attityd mot en själv som eventuellt förhåller sig lite trevligare om man inte berättar allt. Men ändå. Jag skall vara ärliga mot er nu.
Igår kväll lät jag Klas och Klättermus bo i en stor tvättbalja. Anledning till att de har flera lägenheter är att jag vill testa deras inställning till olika slags boenden. Alltså: jag lät dem bo i baljan över natten. Tyckte att jag var riktigt smart eftersom de hela tiden försökte klättra upp på plasten, men givetvis inte kom upp. Det såg dels roligt ut, men mest av allt; det var mycket bra träning för dem ,och mycket tystare än ekorrhjulet...
Ja, om jag ändå varit lite mer synisk... ...då skulle Klas och Klättermus fortfarande bo hos mig. Nu vet jag inte längre vart de bor. Inte på taket, det kan jag iallafall säga! Jag vaknade med ett leende i morse. (Det är en häftig upplevelse att faktiskt vilja gå upp ur sängen, men det var inte det jag skulle berätta nu...) Man skulle kunna utrycka det som så; att leendet dog ganska snabbt när jag upptäckt hur tomt det var i badbaljan. Ner på knä! In i badrummet! Hitta utgångshålet för vattnet... Sakta inse och acceptera det faktum att Klas och Klättermus har tagit ett beslut som jag måhända inte stödjer känslomässigt, men rent demokratiskt tycker att de har rätt att ta. Ja, det var en tung insikt sådär på morgonen. Ett tungt steg att vara så mogen att unna dem deras efterlängtade frihet. Å andra sidan finns det ca 300 vildkatter i mitt kvarter. Överdriven frihetssträvan kan var farlig, både för människor och möss.
Igår kväll lät jag Klas och Klättermus bo i en stor tvättbalja. Anledning till att de har flera lägenheter är att jag vill testa deras inställning till olika slags boenden. Alltså: jag lät dem bo i baljan över natten. Tyckte att jag var riktigt smart eftersom de hela tiden försökte klättra upp på plasten, men givetvis inte kom upp. Det såg dels roligt ut, men mest av allt; det var mycket bra träning för dem ,och mycket tystare än ekorrhjulet...
Ja, om jag ändå varit lite mer synisk... ...då skulle Klas och Klättermus fortfarande bo hos mig. Nu vet jag inte längre vart de bor. Inte på taket, det kan jag iallafall säga! Jag vaknade med ett leende i morse. (Det är en häftig upplevelse att faktiskt vilja gå upp ur sängen, men det var inte det jag skulle berätta nu...) Man skulle kunna utrycka det som så; att leendet dog ganska snabbt när jag upptäckt hur tomt det var i badbaljan. Ner på knä! In i badrummet! Hitta utgångshålet för vattnet... Sakta inse och acceptera det faktum att Klas och Klättermus har tagit ett beslut som jag måhända inte stödjer känslomässigt, men rent demokratiskt tycker att de har rätt att ta. Ja, det var en tung insikt sådär på morgonen. Ett tungt steg att vara så mogen att unna dem deras efterlängtade frihet. Å andra sidan finns det ca 300 vildkatter i mitt kvarter. Överdriven frihetssträvan kan var farlig, både för människor och möss.
söndag 8 november 2009
Räfven gör succe i Prachuab
Hur skall jag få plats med alla upplevelser?
I morse; möte i kyrkan. Hur länge sedan var det jag gick till en kyrka och kände mig hemma? Ni som känner mig, ja ni vet att det är ett tag. Jag började gråta när vi sjöng. Det händer ganska ofta nu för tiden. En god gråt. En mjuk och lugn. Jag vet inte varifrån den kommer, men den känns nästan primal. Jag saknade mamma idag. Det är synd att hon ínte får uppleva hur fint det är nu, mellan människorna.
Efteråt; Blev bjuden på fantastisk seafood lunch, ca 10 meter från där fisken, räkorna, kräftorna, krabborna och bläckfisken faktiskt lever. Det kan man kalla närproducerat!
Efter det; återvände till min bungalo. Det började åska och regna. När det regnar är det på riktigt. Det dundrar här uppe på taket. Jag lade mig vilade i sängen. Kände hur regnet omslöt mig. Som att vara barn igen, oförstörd.
När jag vaknade efter min siesta; skulle fylla på rent vatten i mina flaskor och hamnade mitt i brass och blåslektion här nere på skolan. Musikläraren tog fram sin klarinett och log mot mig och undrade om jag kunde visa lite. Absolut! Det är lite sorgligt att de har flera instument på skolan som ingen kan spela, så om jag kan hjälpa till... :) Jag sprang upp på taket och hämtade min klarinett för att visa. Min tanke om att göra nybörjarvideos för små och stora som vill lära sig spela fick en boost. Vi övade lite på den thailändska nationalsången. Den går alltid hem!!!
Efter lektionen slog jag mig ner vid datorn i musikrummet och spela några låtar av Räfven. Vilken succé! Ni anar inte. Hela musikläraren log, vickade på tårna och nickade. "Wow! Sanock! Sådan här musik finns inte någonstans i Thailand. Här vill alla spela rock. Det här är väldigt rolig musk, bra! Här är det bara barn som spelar brass och blås, vuxna vill vara coola och spela gitarr... Vilken grej!" Jag sa att jag skall göra ALLT vad jag kan för att kanske, kanske en bandmedlem kan komma och visa hur man kan skapa eget. Eller "Tham eeng!" som är en av mina mest frekventerade slogans. Do it yourself! liksom... Han ville absolut ha en kopia på musiken och undrade om vi kanske, eventuellt, kunde lära oss någon enklare låt och spela tillsammans. Absolut, sa jag, och spelade Baba Jaga. Det var mycket uppskattat. Inte för svårt, sa han. Vi har en kille som spelar fiol, massor med olika trummor och några plingplong xylofoner, gitarrer och en massa barn som älskar att spela. Jag tror att det kommer bli glädje här i kvarteren... :)
Därefter frågade jag honom lite om musikaffären i Bangkok där han beställer instrument till återförsäljningspriser. Där finns allt, sa han, förutom dragspelet. I thailand finns inte dragspel, sa han, och pekade med lite sorgsen min på Johan i musikvideon. Det var mycket synd, tyckte han, mycket synd. FÖr det var nästan det roligste instrumentet han sett. Här finns bara elektriska pianon. Fy vad tråkigt, tyckte han, det tyckte jag med. För att visa på vilka instrument som finns på skolan öppnade han en låda och tog fram en jättelik, skinande Tenorsaxofin! Hurra! Jag fick spela! Om jag hade aningen fler kronor i plånboken skulle jag slå till direkt. Märke: Bernhard eller något. Om det är ett bra instument vet jag ju inte, men det lät kul när jag spelade. Lite halleluja, faktiskt...
När jag skulle packa ner saxofonen i lådan igen såg jag till min fasa hur samma burk vinylwax som jag använder till min motorcykel låg i väskan. Alay, na ka? frågade jag. Åh, to make saxofon nice and shine! Här; everything possible! Varför inte polera saxofonen med vinylvax? Det blir säkert snyggt och glansigt!
Såhär ser kartongen ut...
Skulle säkert få vem som helst att gråta i Sverige, men här gråter vi inte! Vi skrattar åt alltihop...
I morse; möte i kyrkan. Hur länge sedan var det jag gick till en kyrka och kände mig hemma? Ni som känner mig, ja ni vet att det är ett tag. Jag började gråta när vi sjöng. Det händer ganska ofta nu för tiden. En god gråt. En mjuk och lugn. Jag vet inte varifrån den kommer, men den känns nästan primal. Jag saknade mamma idag. Det är synd att hon ínte får uppleva hur fint det är nu, mellan människorna.
Efteråt; Blev bjuden på fantastisk seafood lunch, ca 10 meter från där fisken, räkorna, kräftorna, krabborna och bläckfisken faktiskt lever. Det kan man kalla närproducerat!
Efter det; återvände till min bungalo. Det började åska och regna. När det regnar är det på riktigt. Det dundrar här uppe på taket. Jag lade mig vilade i sängen. Kände hur regnet omslöt mig. Som att vara barn igen, oförstörd.
När jag vaknade efter min siesta; skulle fylla på rent vatten i mina flaskor och hamnade mitt i brass och blåslektion här nere på skolan. Musikläraren tog fram sin klarinett och log mot mig och undrade om jag kunde visa lite. Absolut! Det är lite sorgligt att de har flera instument på skolan som ingen kan spela, så om jag kan hjälpa till... :) Jag sprang upp på taket och hämtade min klarinett för att visa. Min tanke om att göra nybörjarvideos för små och stora som vill lära sig spela fick en boost. Vi övade lite på den thailändska nationalsången. Den går alltid hem!!!
Efter lektionen slog jag mig ner vid datorn i musikrummet och spela några låtar av Räfven. Vilken succé! Ni anar inte. Hela musikläraren log, vickade på tårna och nickade. "Wow! Sanock! Sådan här musik finns inte någonstans i Thailand. Här vill alla spela rock. Det här är väldigt rolig musk, bra! Här är det bara barn som spelar brass och blås, vuxna vill vara coola och spela gitarr... Vilken grej!" Jag sa att jag skall göra ALLT vad jag kan för att kanske, kanske en bandmedlem kan komma och visa hur man kan skapa eget. Eller "Tham eeng!" som är en av mina mest frekventerade slogans. Do it yourself! liksom... Han ville absolut ha en kopia på musiken och undrade om vi kanske, eventuellt, kunde lära oss någon enklare låt och spela tillsammans. Absolut, sa jag, och spelade Baba Jaga. Det var mycket uppskattat. Inte för svårt, sa han. Vi har en kille som spelar fiol, massor med olika trummor och några plingplong xylofoner, gitarrer och en massa barn som älskar att spela. Jag tror att det kommer bli glädje här i kvarteren... :)
Därefter frågade jag honom lite om musikaffären i Bangkok där han beställer instrument till återförsäljningspriser. Där finns allt, sa han, förutom dragspelet. I thailand finns inte dragspel, sa han, och pekade med lite sorgsen min på Johan i musikvideon. Det var mycket synd, tyckte han, mycket synd. FÖr det var nästan det roligste instrumentet han sett. Här finns bara elektriska pianon. Fy vad tråkigt, tyckte han, det tyckte jag med. För att visa på vilka instrument som finns på skolan öppnade han en låda och tog fram en jättelik, skinande Tenorsaxofin! Hurra! Jag fick spela! Om jag hade aningen fler kronor i plånboken skulle jag slå till direkt. Märke: Bernhard eller något. Om det är ett bra instument vet jag ju inte, men det lät kul när jag spelade. Lite halleluja, faktiskt...
När jag skulle packa ner saxofonen i lådan igen såg jag till min fasa hur samma burk vinylwax som jag använder till min motorcykel låg i väskan. Alay, na ka? frågade jag. Åh, to make saxofon nice and shine! Här; everything possible! Varför inte polera saxofonen med vinylvax? Det blir säkert snyggt och glansigt!
Såhär ser kartongen ut...
Skulle säkert få vem som helst att gråta i Sverige, men här gråter vi inte! Vi skrattar åt alltihop...
.jpg)
Sen; upp på rummet och göra healthy bun! Det är också en affärsidé för skolans, snart färdiga, coffeshop. Dagens chokladboll hade inget socker men däremot: bovete, kaffe, cacao, russin, hackade jordnötter, svarta sesamfrön, cornflakes, yoghurt och lite, lite smör. De rullades redan i hackade jordnötter blandade med vita sesamfrön. Mycket nyttigt!
När allt var klart gick jag ner till bibelskolan för kvällen lektion i "english conversation". Jag passar på att prata om kulturkrockar, storföretagens monopol, hur indianerna utrotades ur USA, hur dumt det är för miljön med alla hundratals plastpåsar som förbrukas här, dagligen, och hur någon smart thai har börjat göra snygga tygväskor med den lilla loggan: Let´s keep our world clean! Smart va! Jag tog fram min egen som jag köpt och visade. Snygg väska! tyckte studenterna. Jag tycker vi skall sälja väskorna i vår coffeshop. Åh, så smart!
Slutligen berättade jag om mitt arbete i Sverige och om hur jag drömmer om ett tillgängligt gästhem för folk som anars inte kan besöka såhär vackra platser. Jättebra idé, tyckte de som var på lektionen, jättebra! Begreppet tillgänglighet är helt nytt här. Ett främmande koncept. Åh, säger de. Ah! De tycker att jag är otroligt smart. Det är nästan farligt att få så många kommentarer om smarthet varje dag. Farligt, farligt... Jag använder argument som; vill du ha gäster på ditt hotell, i din resturang, kunder i butiken, folk från europa som har pengar att betala för kvalitét och tillgänglighet? Ja, då är det hur enkelt som helst att göra det tillgängligt. Det kostar inte mycket. Lite cement och sen är det klart. Wow! tycker de. Det tycker jag med.
Nej, nu måste jag skriva lite för skolan. Det är ju CSN som försörjer mig...
lördag 7 november 2009
Klas och Klättermus
Det vilar något rofyllt och livgivande över husdjur. Det kan ha att göra med att de är levande, men sådant kan man inte riktigt veta, helt och hållet.
Dag 1.) Efter många timmar i den fantastiska lilla djuraffären kom jag hem med två möss och fyra sköldpaddor. När jag var liten hade jag en apa som jag älskade över allt annat. Sedan dog den. Så kan det gå.
.jpg)
Det var ett verkligen ett drama, både i mig och i musvärlden. Undra om jag kan använda det i veckans film och teaterövning? (Jag pluggar verkligen inte… Mai dij. Mai di löööi! Inte bra alls, alltså…) .jpg)
Såhär ser en del av min vardag ut. Jag vill aldrig åka härifrån!!! .jpg)
Dag 1.) Efter många timmar i den fantastiska lilla djuraffären kom jag hem med två möss och fyra sköldpaddor. När jag var liten hade jag en apa som jag älskade över allt annat. Sedan dog den. Så kan det gå.
När jag kom till Sverige drömde jag om att bli bondmora. Det blev inte riktigt så. Jag blir inte alls förvånad om jag snart även har kaniner, getter och får här uppe på taket. I djurhänseende är det lite opraktiskt att bo på ett tak. Ur de flesta andra hänseenden är det väldigt, väldigt skönt! Det blåser ljumna vindar om kvällarna. Lom yen sabaii! Jag har utsikt ända bort till apberget. På toppen av berget ligger ett upplyst tempel. Det finns trappor. Man kan gå upp för dem om man vill. När jag var liten tyckte jag att det var väldigt kul vid apberget. Ett av mina favoritnöjen, faktiskt. Jag fattar inte! Ett berg fullt av vilda apor som vill stjäla allt du äger och har, även din själ!!! Jag cyklar långt bort från trottoaren…
Kvällens aktivitet är att leka med mössen så att de förstår att jag är en god människa. Två månader gamla är de, så de kanske inte vet så mycket än, om livet, tänker jag. Det är bäst att jag lär dem!
Den lite mörkare heter det fina namnet Klas. Den lite ljusare, som jag av någon anledning tror är en tjej (till skillnad från Klas som jag helt ovetenskapligt upplever som en kille) heter Klättermus. I skrivande stund tränar jag Klas på att inte smita ner på golvet. Han är lite trögfattad än så länge. Förstår inte mina kommandon. Än. Jag är full av tillförsikt.
Dag 2.) Klättermus, som jag misstolkat som den lite lugnare musan, visade redan tidigt i morse att det var bus på gång. Jag såg tydliga tecken på gnagande. Jag tolkade det som en önskan om flykt. Och rätt hade jag, i min tolkning. Så snart hon såg sin chans hoppade hon ned från kylskåpets 1,5 meters höjd, gnagde lite på en elsladd och gömde sig sedan längst in under köksbänken. Jag fick ta fram sopkvasten och sopa fram henne.
Jag skällde också. Jag vet inte om det gick fram, riktigt. För det mesta talar jag svenska, till både Klättermus och Klas, men ibland blir det ändå lite thai, av bara farten. Jag undrar vilket språk som är mest effektivt vad gäller uppfostran. Kanske kroppsspråket. Till min egen förvåning smiskade jag faktiskt till Klättermus på rumpan när hon bet i sladden! Så får man inte göra! Varken bita i elsladd eller slå. Fy på oss båda! Kanske var hon lite skamsen sedan, för hon gick in till Klas i kartongen, och stannade där ett tag.
Men icke att hon lärt sig av sina utflykter. Snart skall ni få höra. Jag har byggt en bamburepstege till dem eftersom de gillar att klättra. Jag tänker att de är bra att de tränar, så de inte blir feta och lata, som de lite äldre mössen i djuraffären. Dessutom kanske de springer några färre varv i hjulet på natten, om de haft en spännande dag! (?) Så tänkte jag. Klättermus tänkte att bamburepstegen var ett jättebra redskap för att kika lite närmare på sköldpaddorna. Och de gjorde hon så till den milda grad att hon faktiskt ramlade ner i akvariet! Det var tur att jag tittade, för det var panik på hög nivå kan jag tala om. Hur hon lyckats klämma sig ner i den lilla matningsspringan, det vet jag verkligen inte. Jag såg inte, jag stod och rulade chokladbollar. Hon måste vara smärt och smidig under dumbollspälsen…
I alla fall; jag ryckte snabbt in och plockade upp henne. Det var hon glad över. Hon kan inte ju tala på samma sätt som vi människor gör, med munnen, men det var ändå så det var, att hon var glad, det vet jag. Sedan fick jag uppleva något mycket vackert. Jag började nästan gråta, faktiskt. (Jag har blivit lite blödig den senaste veckan.) Genomblöt och lite darrande satte jag ner henne i plastboxen som de får leka i på dagarna, och genast kom Klas ut ur sin kartong och började slicka hennes päls! Räcker inte den synen för att bli lycklig så måste det vara något som inte står rätt till i själen. Det tog säkert en kvart innan hon blev torr.
Fröken- och uppfostringsambitionen i mig tänkte; ja, så kan det gå när man inte lyder, men modersinstinkten vann, med hästlängder! Klas var så ömsint i sin omsorg. De vet att leva som man lär, de där mössen! Som tröst skar jag upp några flikar i ett äpple som de fick gnaga på. Aloy di! tyckte både Klas och Klättermus att det var.
Det var ett verkligen ett drama, både i mig och i musvärlden. Undra om jag kan använda det i veckans film och teaterövning? (Jag pluggar verkligen inte… Mai dij. Mai di löööi! Inte bra alls, alltså…)
Kolla Klättermus päls!
Såhär ser en del av min vardag ut. Jag vill aldrig åka härifrån!!!
Sanock sanaan!
onsdag 4 november 2009
Blöta tårar i Amazing Thailand, the land om smiles...
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Idag var en sådan där konstig dag igen. Jag kastas mellan emotioner som sopor kastas runt i ett sopnedkast. Visst är jag bra på metaforer!
Glädje på morgonen över en ny dag. Starka obehagskänslor vid läsning av en text. Manisk beslutsamhet och nästan avgrundsaktigt engagemang i en egen text om faran med att använda språkets makt till att begränsa en annan människas frihet att definiera sina egna erfarenheter. Den fiktiva våldtäkten. En begreppsanalys. "Förstörd för livet". Ja, den riktningen. Ungefär.
Sedan; Fundersamhet när jag såg att en fisk försvunnit ur min näckrosdam (fåglar fick jag veta sedan...). Businessinspiration när mina kreativa chokladbollar, med jordnötter, sesamfrön, katrinplommon och cocos emottogs med smackande läten och nickningar. "YES, WE CAN!" på något vis... Adrenalin när jag höll engelskalektion för ca 20 stycken ca 20 åringar som knappt kunde ett enda ord engelska. Jag fick introducera min nummerövning med hjälp av tärningar och kroppsspråk. (Ett mycket välfungerande och praktiskt språk för övrigt, om det inte missbrukas vill säga.)
Sedan; samtal med min närmaste vän pi Dem om klädsel och vad som är reaproy (ordentligt) eller ej. Diskussion om kön och sexualitet. Plötsligt insåg jag kulturkrocken. Som att stå helt naken på scen. Till skillnad från i norden så sker faktiskt ofantliga mängder, mycket brutala överfallsvåldtäkter i Thailand, dagligen. Gangbang, pratar vi om här. Min lite naiva irritation, kring det som jag ansåg var lite präktigt, vändes snabbt till ett samtal med blöta tårar. I min lilla fina stad! Prachuab. En 80 årig pedofil har nyligen satts ifängelse. Några mil söderut härjar ett gäng som kidnappar barn, tjejer och killar. Efteråt, skjuts dem. Man får, helt lagligt, köpa vapen redan i tonåren. Jag gick in på UD:s hemsida. Ja, man bör klä sig ordentligt, det säger även UD. Den thailändska regeringen tystar ner, vill inte hindra turismen. Welcome to Amazing Thailand, the land of Smile. Javisst!
Sedan; jag gick upp till min bungalow på taket och grät ännu mer, och bad. Gud, hur kan det ha blivit så ont överallt? Brutalt! Ja, jag fick inget svar, direkt. Jag gick och klippte mig. Håret blir kortare och kortare. Också lite coolare, tycker jag. Jag har sedan dess lekt med mitt redigeringsprogram. Man klarar bara en viss mängd emotioner om dagen. Sedan nästan sprängs man.
Idag 27 grader celcius. Sov gott!
Genvägar: tryck på Ctrl med: B = Fet, I = Kursiv, P = Publicera, D = Utkast mer
tisdag 3 november 2009
Nya vänner!
Jag har fått nya vänner. Jing, Odd och Att. Mamma Jing odlar annanas och kör lastbil. Odd är 11 år och tycket att svenska är bättre än engelska, eftersom det är lättare att säga lastbil än truck. Att tyckte att jag såg väldigt vit ut. Pappan finns någonstans i Bangkok. Det är långt bort när man är 11 och 5 år. Sådant kan livet vara.
Loom yen, nao nao!
Igår kom vinter till Prachuab. Thaien tar på sig tröjor, mössor och jackor och plötsligt minns jag hur det var när jag kom till Sverige, 1982. Jag gick med långkalsonger hela sommaren och skvallrade till mamma att min storasyster Elisabeth hade badat, i havet! Jag tyckte att hon var helt galen. Kunde hon inte vänta tills det blev lite varmare, tills sommaren?
Även jag stänger fönstren och tar fram en extra filt. Det är blåsigt här uppe på taket. Det är 24 grader celcius. Jag är glad att jag tog med mig en tröja, och jag undrar varför jag inte tog med mig några jeans.
Näckroskrukan har idag fått vita stenar och fem nya fiskar på besök.
Idag har jag även bakat chokladbollar och låtit min framtida businesspartner Pi Dem smaka. Hon blev överväldigad! Vi har 12-13 olika chokladbollsrecept på gång. Cocos, nötter, sesam, katrinplommon osv... Igår var det äppelmuffins på tapeten. Pengarna kommer rulla in, Halleluja!
Även jag stänger fönstren och tar fram en extra filt. Det är blåsigt här uppe på taket. Det är 24 grader celcius. Jag är glad att jag tog med mig en tröja, och jag undrar varför jag inte tog med mig några jeans.
Näckroskrukan har idag fått vita stenar och fem nya fiskar på besök.
Idag har jag även bakat chokladbollar och låtit min framtida businesspartner Pi Dem smaka. Hon blev överväldigad! Vi har 12-13 olika chokladbollsrecept på gång. Cocos, nötter, sesam, katrinplommon osv... Igår var det äppelmuffins på tapeten. Pengarna kommer rulla in, Halleluja!
måndag 2 november 2009
Kommunaltrafik....
Varför då? Behövs inte!!
På väg mot burmesiska gränsen för en liten utflykt. Orkidéskådning... Kom hem med tre stycken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
