Klas och Klättermus

Det vilar något rofyllt och livgivande över husdjur. Det kan ha att göra med att de är levande, men sådant kan man inte riktigt veta, helt och hållet.

Dag 1.) Efter många timmar i den fantastiska lilla djuraffären kom jag hem med två möss och fyra sköldpaddor. När jag var liten hade jag en apa som jag älskade över allt annat. Sedan dog den. Så kan det gå.

När jag kom till Sverige drömde jag om att bli bondmora. Det blev inte riktigt så. Jag blir inte alls förvånad om jag snart även har kaniner, getter och får här uppe på taket. I djurhänseende är det lite opraktiskt att bo på ett tak. Ur de flesta andra hänseenden är det väldigt, väldigt skönt! Det blåser ljumna vindar om kvällarna. Lom yen sabaii! Jag har utsikt ända bort till apberget. På toppen av berget ligger ett upplyst tempel. Det finns trappor. Man kan gå upp för dem om man vill. När jag var liten tyckte jag att det var väldigt kul vid apberget. Ett av mina favoritnöjen, faktiskt. Jag fattar inte! Ett berg fullt av vilda apor som vill stjäla allt du äger och har, även din själ!!! Jag cyklar långt bort från trottoaren…

Kvällens aktivitet är att leka med mössen så att de förstår att jag är en god människa. Två månader gamla är de, så de kanske inte vet så mycket än, om livet, tänker jag. Det är bäst att jag lär dem!

Den lite mörkare heter det fina namnet Klas. Den lite ljusare, som jag av någon anledning tror är en tjej (till skillnad från Klas som jag helt ovetenskapligt upplever som en kille) heter Klättermus. I skrivande stund tränar jag Klas på att inte smita ner på golvet. Han är lite trögfattad än så länge. Förstår inte mina kommandon. Än. Jag är full av tillförsikt.

Dag 2.) Klättermus, som jag misstolkat som den lite lugnare musan, visade redan tidigt i morse att det var bus på gång. Jag såg tydliga tecken på gnagande. Jag tolkade det som en önskan om flykt. Och rätt hade jag, i min tolkning. Så snart hon såg sin chans hoppade hon ned från kylskåpets 1,5 meters höjd, gnagde lite på en elsladd och gömde sig sedan längst in under köksbänken. Jag fick ta fram sopkvasten och sopa fram henne.

Jag skällde också. Jag vet inte om det gick fram, riktigt. För det mesta talar jag svenska, till både Klättermus och Klas, men ibland blir det ändå lite thai, av bara farten. Jag undrar vilket språk som är mest effektivt vad gäller uppfostran. Kanske kroppsspråket. Till min egen förvåning smiskade jag faktiskt till Klättermus på rumpan när hon bet i sladden! Så får man inte göra! Varken bita i elsladd eller slå. Fy på oss båda! Kanske var hon lite skamsen sedan, för hon gick in till Klas i kartongen, och stannade där ett tag.

Men icke att hon lärt sig av sina utflykter. Snart skall ni få höra. Jag har byggt en bamburepstege till dem eftersom de gillar att klättra. Jag tänker att de är bra att de tränar, så de inte blir feta och lata, som de lite äldre mössen i djuraffären. Dessutom kanske de springer några färre varv i hjulet på natten, om de haft en spännande dag! (?) Så tänkte jag. Klättermus tänkte att bamburepstegen var ett jättebra redskap för att kika lite närmare på sköldpaddorna. Och de gjorde hon så till den milda grad att hon faktiskt ramlade ner i akvariet! Det var tur att jag tittade, för det var panik på hög nivå kan jag tala om. Hur hon lyckats klämma sig ner i den lilla matningsspringan, det vet jag verkligen inte. Jag såg inte, jag stod och rulade chokladbollar. Hon måste vara smärt och smidig under dumbollspälsen…

I alla fall; jag ryckte snabbt in och plockade upp henne. Det var hon glad över. Hon kan inte ju tala på samma sätt som vi människor gör, med munnen, men det var ändå så det var, att hon var glad, det vet jag. Sedan fick jag uppleva något mycket vackert. Jag började nästan gråta, faktiskt. (Jag har blivit lite blödig den senaste veckan.) Genomblöt och lite darrande satte jag ner henne i plastboxen som de får leka i på dagarna, och genast kom Klas ut ur sin kartong och började slicka hennes päls! Räcker inte den synen för att bli lycklig så måste det vara något som inte står rätt till i själen. Det tog säkert en kvart innan hon blev torr.

Fröken- och uppfostringsambitionen i mig tänkte; ja, så kan det gå när man inte lyder, men modersinstinkten vann, med hästlängder! Klas var så ömsint i sin omsorg. De vet att leva som man lär, de där mössen! Som tröst skar jag upp några flikar i ett äpple som de fick gnaga på. Aloy di! tyckte både Klas och Klättermus att det var.

Det var ett verkligen ett drama, både i mig och i musvärlden. Undra om jag kan använda det i veckans film och teaterövning? (Jag pluggar verkligen inte… Mai dij. Mai di löööi! Inte bra alls, alltså…)

Kolla Klättermus päls!

Såhär ser en del av min vardag ut. Jag vill aldrig åka härifrån!!!

Sanock sanaan!