Jag vet inte om jag vågar berätta...

Ok, verkligeheten förändras ju inte av tystnad, det är endast omvärldens attityd mot en själv som eventuellt förhåller sig lite trevligare om man inte berättar allt. Men ändå. Jag skall vara ärliga mot er nu.

Igår kväll lät jag Klas och Klättermus bo i en stor tvättbalja. Anledning till att de har flera lägenheter är att jag vill testa deras inställning till olika slags boenden. Alltså: jag lät dem bo i baljan över natten. Tyckte att jag var riktigt smart eftersom de hela tiden försökte klättra upp på plasten, men givetvis inte kom upp. Det såg dels roligt ut, men mest av allt; det var mycket bra träning för dem ,och mycket tystare än ekorrhjulet...

Ja, om jag ändå varit lite mer synisk... ...då skulle Klas och Klättermus fortfarande bo hos mig. Nu vet jag inte längre vart de bor. Inte på taket, det kan jag iallafall säga! Jag vaknade med ett leende i morse. (Det är en häftig upplevelse att faktiskt vilja gå upp ur sängen, men det var inte det jag skulle berätta nu...) Man skulle kunna utrycka det som så; att leendet dog ganska snabbt när jag upptäckt hur tomt det var i badbaljan. Ner på knä! In i badrummet! Hitta utgångshålet för vattnet... Sakta inse och acceptera det faktum att Klas och Klättermus har tagit ett beslut som jag måhända inte stödjer känslomässigt, men rent demokratiskt tycker att de har rätt att ta. Ja, det var en tung insikt sådär på morgonen. Ett tungt steg att vara så mogen att unna dem deras efterlängtade frihet. Å andra sidan finns det ca 300 vildkatter i mitt kvarter. Överdriven frihetssträvan kan var farlig, både för människor och möss.