Brev till klassen

Hej kära grupp och övriga klass.

Jag har inte kört fast, inte egentligen, och jag mår bra! Det finns flera anledningar till att jag varit frånvarande de här två veckorna. Det första är att det varit, och är! en så otroligt stark upplevelse för mig att komma tillbaka till mitt hemland. Det är inte så många i Sverige som förstår vad det innebär för mig att vara född här. Den här lilla fiskebyn är mitt första hem, thailändska är mitt första språk, och jag var inte helt beredd på att det skulle gripa tag så starkt i mig. Vi var tvungna att lämna Prachuab när jag var sju år med anledning av min mammas insjuknande i skelettcancer. Jag förstod ingenting. Kom till Sverige, och fattade inte vad jag hade där att göra. Grät och frågade mamma och pappa varför vi inte kunde hem. Jag längtade så! Inte förrän jag var 21 år sa jag "vi" om svenskar. Mitt ursprung har varit något som jag behövt tränga undan, jag har ju faktiskt levt i Sverige i 27 år nu. Då kan man inte gå runt och vantrivas. Man måste besluta sig för att höra hemma, oavsett om det är sant eller ej.


Nu, min thailändska kommer tillbaka mer och mer, det var ju mitt första språk! Jag går ner till marknaden, där köttstyckena hänger i klasar, den typen marknad där inte västerlänningar tar sig in till. Jag luktar, smakar, hör ljud, och allt jag förnimmer berättar för mig att jag kommit hem! Det går inte att beskriva. Jag möter tanter invirade i skynken som minns min mamma från 60-70 talet då hon var sjuksköterska här, skötte om leprasjuka som var utstötta ur samhället, tvättade deras sår. Startade barnomsorg för barn som drev runt på gatorna. Tanterna minns henne! Slår sig för ansiktet och nickar oh ler: hon var så vacker din mor! Tänk att du, lilla du som var så vithårig och söt, har kommit tillbaka! De minns mig. De minns min mor innan cancern tog över hennes liv, hennes kropp. Jag gråter, varje dag, flera gånger. Inte av sorg, inte alls. Det är fint! Även jag har en historia. Jag som känt mig helt historielös. Vilsen. Nu, plötsligt, så är det rätt ljud, rätt lukter, rätt smaker och rätt kroppsspråk runt mig. Jag nickar och ler, jag med.

Om ni minns från min presentation så var jag orolig för min astma som varit riktigt illa det senaste året. Jag har varit sjukskriven i omgångar och ibland inte ens klarat bära upp matkassarna hem eller hämta tvätten i tvättstugan. Sjukhusbesök och ambulans. Och mycket, mycket rädsla. Inte för döden, men för att behöva leva så. Min läkare var också orolig. Hon sa; du måste göra något, radikalt, det här får vi inte kontroll på… Och det har jag väl gjort kan jag tycka. Och tro det eller ej, jag, som gått runt med flytande kortison i fickan och knappt vågat ta tåget till Göteborg, har inte haft ett enda anfall sedan jag kom till Thailand. Inga känningar, inga förkylningar, inga skov. Jag har trappat ned min medicin till noll. Jag som tog 5 olika sorter varje dag! Det är stort för mig! Ingen rädsla mer. Av olika anledningar så arbetar jag även med en radiokrönika. Det är ingen organiserad obligatorisk uppgift direkt, men jag måste göra detta. Jag är snart klar och jag kommer lägga ut den till er. Jag är inne i inspelningsfasen.


I förrgår kom min pappa ner till Prachuab. Jag åkte upp till Bangkok och hämtade honom och tre andra svenskar som stödjer små, små lokalt förankrade sociala projekt i Burma, Laos, Filippinerna, Tanzania och Thailand. Det är konferens här. Det är prostituerade som behöver köpas loss från barägare, barn som behöver mat, kläder, skolgång, incestoffer som behöver nya hem och möjligheter till läkning. Det är konferens här nu i Prachuab. Jag är med oh lyssnar. Det är ett fantastiskt arbete som pågår. Mycket kärlek finns. Men nästan inga pengar. I Burma och Laos sker allt dessutom ”under cover” p.g.a. den politiska situationen. Ja, ni vet ju hur situationen i Burma ser ut. Jag är djupt tagen av situationen i de olika länderna. Thailand är ett rikt land, men det gör inte situationen för de prostituerade lättare för det. Vart tar man vägen när man är 14 år och familjen förskjuter en om man slutar sälja sig? Det är en svår ekvation!


Sammantaget innebär det jag nu berättat att det varit omöjligt för mig ta mig an nya uppgifter. Dagarna är fullspäckade av känslor, intryck och drömmar inför framtiden. Jag skall om två veckor åka till Bangkok och försöka få klarhet i mitt thailändska medborgarskap. Det skall inte vara några problem egentligen för en thailändsk vän har sett mitt namn i röstlängden här i Prachuab. Jag finns fortfarande kvar som medborgare. Men jag vill inte ta ut något i förskott. Jag vill leva här, och få tillåtelse att göra det. Det är livsavgörande steg jag håller på att ta. Hoppas inte att jag upplevts som alltför nonchalant. Jag har varit inne och läst och tänkt berätta lite, men så har det känts alltför obearbetat för att kunna berätta för folk jag inte känner. Nu börjar det klarna. Några följer nog min blogg. Där kan man få en föraning om hur det är för mig här, på andra sidan jorden. Hoppas att det är bra med er andra alla. Jag har hittills försökt ge så bra respons jag kan för att inte andra skall bli lidande av min känslomässiga matthet, men nu har jag bestämt mig för att drama och filmblocket får vila, helt enkelt. Jag klarar inte mer.

Stor kram till er alla!

Vi ses i poesiblocket. /Rakel